Inte som på film

Ett år som AT-läkare. Lite ångest för framtiden har börjat krypa på. Vad vill jag bli? Vem vill ha mig?

Stod utanför matsalen häromdan och tittade på den föga frestande menyn: Köttbullar, pulvermos och lingonsylt. Tyvärr var alternativen inget vidare lockande heller - Quorngryta och Redd Grönsakssoppa. Ändå var jag tvungen att äta i matsalen eftersom jag för länge sedan tappat den disciplin som krävs för att ta med lunchlåda varje dag. Medans jag stod där och filosoferade över att jag nog trots allt ville äta i matsalen eftersom det är där man umgås och att min ekonomiska medvetenhet sjunkit så lågt att jag till och med börjat köpa färdigriven västerbottensost kom chefen på medicin fram till mig med ett klurigt leende på läpparna. "Och vad ska underläkaren göra när hon är färdig med sin AT?" jag fnittrade till (faktiskt, fnittrade, så oprofessionellt!) och skruvade på mig "För du får ju gärna komma och jobba hos oss." fortsatte han när jag inte verkade ha mål i mun. "Eh, en fast ST-tjänst direkt?" sa jag förvånat. "Javisst, eller ett vick, du gör som du vill. Vi syr ihop något som passar dig."

Jag gjorde ett lamt försök att spela svårfångad. Frågade lite viktigt hur planeringen såg ut framöver avseende fortbildning och utveckling av verksamheten. Men innerst inne kändes det som om jag redan var fast. Min kollegas ord ringde i huvudet: "Alla vet att du kommer att bli medicinare utom du!" Jag log brett, tackade för erbjudandet och lovade att tänka på saken.

Jag är svag för smicker men kanske är det medicinare jag skall bli trots allt...

En ständigt föränderlig arbetsplats

Undrar om det är vanligt att det är sådan omsättning av personer som på en AT-läkares arbetsplats? (Om man med sådan räknar sjukhuset där han eller hon har sin anställning.) Efter snart ett år och medicin-, kirurgi- och psykblocken så gott som avklarade kan jag konstatera att mer än hälften av mina AT-kollegor från starten har bytts ut. 

 

Jag tänker på den alltid lika hjälpsamma och lite excentriska tjejen med den breda skånskan som gett sig av till kliniken där hon äntligen kan lära sig amputera. Pojkflickan med det stora pojkintresset som faktiskt hängde kvar i helt fel specialité i två år innan hon flyttade - för att hon var kär i en av ambulanskillarna. Den blivande endokrinologen som egentligen inte trivdes i vår lilla stad med sitt begränsade uteliv men som ändå vickade kvar ett tag för sällskaps skull innan han drog åter till studieorten. Och killen som gjorde AT och halva ST innan barnpassnings- och randningsbehovet tvingade honom och sambon till svärföräldrarna på västkusten. Alla är de borta, ersatta av nya, oerfarna och nervösa AT-läkare som nu kommer till oss lite äldre för stöd och råd.

 

Idag kan jag knappt förstå hur jag orkade plugga, orkade var ny på avdelningen med nya ansikten att presentera sig för varje vecka. Egentligen är det en lyx att få stanna ett halvår på en klinik. Ändå snurrar världen för fort. Någon som vill ha mig som ST-läkare? Krav: Stabilitet och oföränderlighet. I alla fall ett tag.


Puh!

Nästan en hel dag tog det innan jag tagit mod till mig. Styrde kosan mot chefens kontor ett otal gånger och vände lika många. Skulle bara skriva en epikris till, gå på toa, hämta kaffe och... till slut fanns inga ursäkter.

 

Slank in på kontoret. Började gråta efter en mening. Samtidigt lyftes bördan från mina axlar när jag äntligen fick berätta.

 

Det hela slutade egentligen jättebra. Ingen skuld, inga nya anmälningar och en uppmuntrande kommentar till att jag vågat berätta. Ibland lönar det sig att göra det som är rätt.


RSS 2.0