"Man får faktiskt anstränga sig lite själv också"

Morr, gurgel, fräs - jag tror jag var arg i flera minuter. 

Jag hade hittat en appedicit på akuten, jag hade handlagt, lagt in honom, informerat överläkaren, operationsanmält och blivit erbjuden att vara förste assistent på operationen. Jag hade informerat avdelningen och ringt till operation och bett dem söka mig när operationen skulle starta. Efter ett tag ringde jag igen bara för att försäkra mig om att de inte börjat utan mig. En liten stund senare gick jag upp till avdelningen för att lägga ytterligare en hand på patientens mage och fann till min förvåning att han åkt upp till operation för länge sedan. 

Rusar upp, byter om och kommer in i operationssalen lagom i tid till att se den gangränösa appen titta upp ur såret som en nyfiken liten amfibie.

"Varför har jag inte blivit sökt?" frågar jag med illa dold besvikelse. "Nu är det ju såhär att man faktiskt får anstränga sig lite själv också!" säger narkossyrran snorkigt och petar lite viktigt på respiratorn. "Jag hade faktiskt inte tid att söka dig."  "Jag tycker nog att jag ansträngde mig ganska mycket" morrar jag och tar ett djupt andetag. "Gå och tvätta dig nu" avbryter överläkaren "skynda på". Lommar ut och börjar den omständiga proceduren att rengöra naglar, handryggar och tumbasar. Dumma op-syrra. Hon vet att det betyder mycket att få vara med på operation. Det är väl okej att glömma men inte att skylla ifrån sig. Låter besvikelsen följa med tvålresterna ner i det stora rosfria handfatet.

Operationen går bra. Gör vanligt assistenjobb som att hålla en hake och sluta såret. "Tror du på Gud?" frågar handledaren finurligt. "Ja, hurså?" frågar jag lite smått överraskad över den rättframma frågan. "Jo, du lämnar inget jobb kvar till honom om du syr så tätt." Skratt.

Nu är jag inte arg. Op-syrran fingrar febrilt på respen när vi drar av kläderna och går ut ur salen. Jag skulle vilja säga att jag inte är sur på henne längre. Att jag inte tycker om att ha ovänner. Jag är till och med riktigt glad igen. Som en unge som fått bamse-plåster på skrubbsåret. Jag fick ju faktiskt sy. I morgon, då ska jag prata med henne. Hon kanske kan berätta om rutinerna på operation så jag vet hur jag ska göra nästa gång när jag vill vara med.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0