"Man får faktiskt anstränga sig lite själv också"

Morr, gurgel, fräs - jag tror jag var arg i flera minuter. 

Jag hade hittat en appedicit på akuten, jag hade handlagt, lagt in honom, informerat överläkaren, operationsanmält och blivit erbjuden att vara förste assistent på operationen. Jag hade informerat avdelningen och ringt till operation och bett dem söka mig när operationen skulle starta. Efter ett tag ringde jag igen bara för att försäkra mig om att de inte börjat utan mig. En liten stund senare gick jag upp till avdelningen för att lägga ytterligare en hand på patientens mage och fann till min förvåning att han åkt upp till operation för länge sedan. 

Rusar upp, byter om och kommer in i operationssalen lagom i tid till att se den gangränösa appen titta upp ur såret som en nyfiken liten amfibie.

"Varför har jag inte blivit sökt?" frågar jag med illa dold besvikelse. "Nu är det ju såhär att man faktiskt får anstränga sig lite själv också!" säger narkossyrran snorkigt och petar lite viktigt på respiratorn. "Jag hade faktiskt inte tid att söka dig."  "Jag tycker nog att jag ansträngde mig ganska mycket" morrar jag och tar ett djupt andetag. "Gå och tvätta dig nu" avbryter överläkaren "skynda på". Lommar ut och börjar den omständiga proceduren att rengöra naglar, handryggar och tumbasar. Dumma op-syrra. Hon vet att det betyder mycket att få vara med på operation. Det är väl okej att glömma men inte att skylla ifrån sig. Låter besvikelsen följa med tvålresterna ner i det stora rosfria handfatet.

Operationen går bra. Gör vanligt assistenjobb som att hålla en hake och sluta såret. "Tror du på Gud?" frågar handledaren finurligt. "Ja, hurså?" frågar jag lite smått överraskad över den rättframma frågan. "Jo, du lämnar inget jobb kvar till honom om du syr så tätt." Skratt.

Nu är jag inte arg. Op-syrran fingrar febrilt på respen när vi drar av kläderna och går ut ur salen. Jag skulle vilja säga att jag inte är sur på henne längre. Att jag inte tycker om att ha ovänner. Jag är till och med riktigt glad igen. Som en unge som fått bamse-plåster på skrubbsåret. Jag fick ju faktiskt sy. I morgon, då ska jag prata med henne. Hon kanske kan berätta om rutinerna på operation så jag vet hur jag ska göra nästa gång när jag vill vara med.

Första dagen på kirurgen

Sorgen efter medicinplaceringen till trots, idag pirrade det lite extra när jag tog trapporna till en helt annan våning än jag brukar. Gled in på röntgenronden fem sekunder innan utsatt tid och upptäckte till min förvåning att man redan börjat. "Dom börjar när överläkaren kommer, oavsett hur dags det är" viskar en underläkare förklarande. Snygg entré.

En stund senare är jag en del av det enorma luciatåg som utgörs av kirurgronden och sveper genom IVAs korridorer. Två och två går vi med huvudena tätt ihop och försöker komma fram till vad kirurgöverläkaren beslutat.

"Vi har en ny förmåga bland oss som vi skall välkomna" deklarerar min handledare i den trånga hissen. Allt är väldigt informellt på ett trevligt sätt. Men det handlar om att vara en del av bastuklubben, annars hamnar man nog lätt utanför. Får en känsla av att gräddan på kirurgen gör något väldigt informellt på fritiden tillsammans där alla beslut fattas.

Blir ombedd att hänga med på än det ena än det andra. Allt bara råkar bli, dessutom till det bättre. Tills jag helt plötsligt står i en korridor helt själv utan att riktigt veta vart jag ska vända mig. Informellt och välfungerande så länge man hänger tillräckligt med gänget, precis som jag anade.

Well, ska nog kunna använda jargongen till min fördel. Har ju aldrig haft svårt att ta för mig direkt. Och så måste jag ta reda på när sekreterarna fikar.

RSS 2.0