Rutin

 

På hemväg idag funderade jag över det faktum att det har blivit lite glest med inläggen på sista tiden. Slutsatsen blev att detta inte beror på tidsbrist (även om fritiden börjar fyllas med aktiviteter och kurser) utan snarare brist på ämnen att skriva om. 

 

Allt är inte längre nytt. Jag har rondat själv förut, jag har gått jour, jag vet hur man handlägger en hjärtinfarkt/ blodförgiftning/ axel-lux/ blindtarmsbihangs-inflammation/ handledsfraktur/ förmaksflimmer/ njurstensanfall osv utan att behöva konsultera böcker och bakjourer. Relationerna med kollegorna, både läkare och systrar, fungerar bra. Patienterna är alla unika men det är inte längre stort och svårt att lämna cancerbesked eller lyssna på deras historia. Jourerna må vara tunga men inte övermäktiga. Jag har defibrillerat hjärtstopp, sytt ihop självmordsförsök och startat intensivvård på patienter i cirkulatorisk chock mitt i natten - som ensam läkare på plats. Allt är inte längre nytt - och det är faktiskt ganska skönt.

 

Åh andra sidan är allt inte fullt så upphetsande längre. Det är inte nervositets-fjärilar i magen varje gång man ska gå till jobbet. När en patient säger "tack" värmer det inte fullt så mycket som förut. Och ibland är en ny patient bara mer jobb och inte så värst spännande. 

 

Och så blir det färre inlägg på min blogg vilket inte är bra. Möjligtvis kan det vara en tröst för alla unga och oerfarna läkare som tycker att all verkar omöjligt svårt. Man lär sig - och det ganska snabbt.

 


Alla har vi våra mardrömmar

Jag gillar inte döda människor, de är liksom inte gjorda för att vara döda - inte för att var sjuka heller för den delen med det kan man förhoppningsvis göra något åt. Åh andra sidan ogillar jag inte palliativa patienter heller, hur döende de än är. Det är bara när de verkligen dött som jag blir illa till mods.

 

Jag har alltid varit en tuff tjej. Samlat på spindlar, klappat ormar och alla de där grejorna. Klättrat högst.

 

Rationaliserande och logisk är jag också. Så jag borde inte ha problem med döingar. De är ju bara tomma kroppar som inte längre hyser det vi kallar mänskligt liv.

 

Men när man står där, mitt i natten (det är alltid i natten) i ett tomt rum sånär som på en gul, sakta svalnade, tyst kropp då blir till och med en tuffing som jag lite kallsvettig.

 

Det enda någorlunda förnuftiga jag kan komma på som rättfärdigar min rädsla är skräcken för att ha fel. Man kommer in, lyssnar efter hjärtslag, känner på pulsen, lyser med ficklampan i pupillen och plötsligt, som i en dålig skräckfilm, hostar liket till, sätter sig upp och drar efter andan! 

 

Man läser om det i tidningarna ibland - om folk som har sitt dödscertifikat på väggen där hemma eftersom doktorn gjorde ett stort misstag. Det låter ju alltid lite lustigt men hur kul var det för begravningsentreprenören eller patologen som gjorde den makabra upptäckten?

 

Än har det inte hänt mig eller någon jag känner och det är väl otroligt sällan det händer. Men än återstår många nätter och många döingar. Usch. Men jag tänker i alla fall göra vad jag kan för att hålla dem vid liv över mitt jourpass!


Den inte fullt så hemska jouren

Nåja, fick en lugn jour som kompensation för den förra. Lite action med en diabetes-ketoacidos och sedan tomt som i kyrkan på akuten nästan hela natten.

 

Synd bara att jag var så bränd sedan förra jouren att jag inte kunde somna på jourrummet trots att timmarna gick.

 

Över morgonfikat filosoferade (läs: gnällde) jag över problemet inför min vän narkosläkaren. "Jag blir så himla trött när jag går jour, skulle vara skönt om man kunde lära sig att somna på kommando så man kunde utnyttja de få pauserna man har."

 

"Det är lugnt" sa han. "Det där med att gå jour blir bara värre med åren - men när du blir tillräckligt gammal behöver du inte gå jour längre!"


Den hemska jouren

Usch vilken jour. Började att jag var trött och hungrig och fortsatte i samma spår hela natten. Patienter, inte särskilt sjuka eller spännande, droppade in i sådär alldeles lagom takt för att det aldrig skulle bli riktig fart men inte heller någon lucka att vila i. Dessutom försökte en av mina patienter på avdelningen dö i en blodförgiftning med jämna mellanrum, trots att jag tog upp henne på IVA. Framåt morgonen var jag så trött och hungrig att sköterskorna fick peka i vilken riktning jag skulle gå och påminna mig om att inte glömma vissa grundläggande detaljer som att känna på magen och lyssna på hjärtat.

 

Har nu sovit i några dygn men kan omöjligt skaka av mig känsla av att jag aldrig mer vill gå jour. Som att dra på sig en influensa fast frivilligt. Vem vill det?


RSS 2.0