Om man fick välja om

Jag och några kvinnliga kollegor hade tjejkväll i helgen, till min mans stora förtret. Det var väldigt enkelt och trevlig, vi pratade, åt en god sallad och pysslade med lite av varje. Skvallrade lite, mest om sjukhuset så klart, och pratade om våra män eller avsaknad av en dylik. 

"Om ni fick möjlighet att välja om, skulle ni läsa till läkare då?" var det någon som hasplade ur sig. "Jag är inte säker på det" "Det tror jag inte." och "Nej, usch, verkligen inte." var svaren. Själv tycker jag fortfarande att även om yrket inte är det enklaste är det ju det bästa man kan göra! Ibland är det hemskt jobbigt men jag kan inte komma på något som jag hellre skulle vilja hålla på med. Jag lever ju min dröm - att hjälpa människor på ett ytterst konkret sätt. 

Ibland, speciellt när man har många äldre, multisjuka patienter, som man vet att man inte har så stora möjligheter att göra något för, kan det dock kännas som om man mest vänder papper och undviker anhörigas vrede. 

Så antingen får man välja en specialitet där patienterna inte är så sjuka, alternativt blir ordentligt friska (idrottsmedicin?) eller helt enkelt lära sig att lägga energin på de patienter som har störst nytta av den.

Tråkiga veckan

Veckan som gick var den tråkigaste någonsin på kirurgen. Ensam underläkare på avdelningen brukar inte vara något problem. Men just den här veckan var avdelningen överbelagd redan från första dagen, det var planerat ett flertal inläggningar och min överläkare var på otroligt dåligt humör. "Skicka hem alla som inte väntar på någon kirurgisk åtgärd." kommenderade han irriterat efter ronden. Jag gjorde mitt bästa men kunde, som alla säkert förstår, inte skicka hem alla som var "kirurgiskt färdigbehandlade". I denna grupp återfinns de som är helt nyopererade, alla gamlingar som inte hämtat sig efter ingreppet och inte har någon hjälp hemma samt den brokiga skara där det tillstött komplikationer i form av blodförgiftning, hjärtsvikt och postoperativ förvirring. Det är alla de som  inte är lämpliga att sätta kniven i men som absolut inte är lämpligt att skicka hem i det skick de är.

Nästa morgon är han minst lika irriterad. "Varför ligger de kvar?!" Jag förklarar torrt. "Då får du skicka över dem till medicin" Precis som om alla patienter som behöver vårdplaneras eller har smärtsamma kotkompressioner helt plötsligt blir medicinska, medicin är ingen slasktratt för allt som inte hör hemma någon annanstans. Jag dealar med överläkaren på medicin och får överfört en patient, en annan är redo att gå hem. En hög med inskrivningar. Jag blir så trött.

Överläkaren gruffar, jag skruvar på mig och sköterskorna klappar mig försiktigt på ryggen. "Bry dig inte, det är inte ditt fel." Nej det är inte mitt fel att det finns fler patienter än vi har resurser att ta hand om, men det är mitt fel att jag faktiskt blir en sämre läkare. Sämre på det sättet att jag börjar tänka på hur jag skall bli av med patienter i stället för hur jag skall göra det bättre för dem.

Jag försöker ha en plan för varje patient, ingen blir liggande för att jag inte vet vad jag skall göra. En väntar på vårdplanering, en annan på boendet, en tredje på att få komma till rehab-avdelningen och en fjärde på att pancreatiten skall läka ut. När överläkaren rynkar pannan över patient efter patient kan jag i alla fall visa att jag tänkt till, han blir något blidkad och föroppningsvis tar jag inga dumma beslut. Mot slutet av veckan är det i alla fall vapenvila. Men inte är det då kul.

Du ska Dö!

Vilken fantastisk avslutning på dagen - not.

Om jag inte hade satt mig och skrivit hade jag nog legat i en blöt pöl på golvet och gråtit.

Patient med lungcancer, obotlig. Strålad och opererad, blev något bättre. Kommer in med tungt att andas. Tumören har spritt sig. Onkologerna avböjer cytostatika. Ingen strålning. Ingen idé att operera. Patienten är döende. Kanske inte idag men snart - dagar, veckor, kanske någon månad om han har tur.

Då blir han min patient, vi känner varandra sen förut, det var faktiskt jag som upptäckte hans cancer från första början. Pratar lite, innan bomben bristerar: "Så när kommer jag att bli frisk?" frågar han. Jag både känner mig och ser ut som en tom fågelholk, en tung knytnäve i magen. Frisk! Han har gått genom händerna på säkert tio olika läkare vilka alla har varit vänliga och gjort sin del i vårdkedjan. Men uppenbarligen har ingen förklarat att allt vi gör är att göra hans liv bättre och kanske längre. Eller så har han inte velat förstå.

Oavsett så sitter jag där och förklarar att vi aldrig kan få cancern att sluta växa. Vi kan inte heller ta bort den. Det behöver inte betyda att vi inget gör. Vi bryr oss fortfarande. Vi har fortfarande mediciner som kan ta bort endel av de symtom som förknippas med cancern. Han kan fortfarande åka och fiska med sin fru. Livet tar inte slut här och nu. Men han får leva med cancern, den tid som är kvar. Jag kan inte ge honom något datum, jag tänker inte ens gissa. Patienten får tårar i ögonen, håller sin fru i handen. "Lämna mig inte" kvider han och kramar hennes hand. Även jag sitter kvar, det är det enda jag kan göra.

"Tack för att du berättade, du sa det på ett fint sätt" säger han efter en lång stunds tystnad. Mitt i sin smärta så ser han min, så stark är den. En hand på axeln är okej, men inte en kram. Då går man från empati till sympati, från att förstå smärtan till att känna den själv - och det hjälper ingen. Han får en kram ändå, kanske mest för min skull. Fast om det nu gör ont är det trots allt mer rakryggat att stanna än att fly.

Men jag kan fly. Jag kan gå hem, duscha min unga friska kropp och skölja bort dagens hemska samtal. Det var visst inte så lätt att lämna tunga besked...

RSS 2.0