Favoritpatienter och dödsänglar

Han kom förra veckan. En sån där favoritpatient. Trots att man vet att man borde älska alla lika mycket så finns det ändå favoriter. Det här var en man med mycket pondus och glimten i ögat. Vi skämtade och pratade allvar och vinkade alltid åt varandra när jag jäktade förbi hans rullator i korridoren. En dag skulle han dra förbi mig i stället för tvärtom, var det tänkt.

Den här veckan bytte jag avdelning och lämnade honom i en av mina kollegors vår. I morse fick jag veta att han dött under natten. Skit.

"Varför skulle just han dö?" Frågan är inte särskilt filosofisk. Livet är aldrig rättvist, lika lite som döden. Den är mer ett uttryck av frustration. Man kan ju tycka att någon multisjuk, lidande, gammal, dement gubbe eller tant som inte vill något hellre än att somna in hade kunnat få göra det istället. Inte en pigg man som inte är mycket äldre än min pappa och som hade bråttom hem till sina hundar och sin kör.

Man kan ju tycka att nån annan kunde dött. Inte en favoritpatient.

Åh andra sidan hade det varit ganska outhärdligt att tvingas göra det valet själv.

Det är priset för att man bryr sig om sina patienter, hoppas det för något gott med sig också.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0