Flyt

Vissa dagar har man bara flyt, som idag.

Det började med att jag fick ronda med min favvo-överläkare. Det gick fort men jag lärde mig massor. Efter en timma visste jag precis vad jag skulle göra resten av dagen. Skrev på bara en kort stund en handfull remisser. 

Sen gjorde jag under handledning en benmärgsbiopsi efter vilken patienten var så tacksam att hon sa att jag skulle få en dagens-ros i lokaltidningen veckan därpå. Med tanke på att proceduren går ut på att gå in med en tjock nål i höftbenskammen och suga ut benmärg så känns det som ett ganska bra betyg. 

Tätt därpå följde en rektoskopi och en ascitestappning, under den senare tömmer man ut vätska som samlats utanför tarmarna. 

Sen följde jag upp röntgensvar, skrev några nya remisser och hann till och med handleda en kandidat i hur man tar en så kallad blodgas vilket även det gick jättebra (patienten somnade under ingreppet så det kan inte heller ha gjort särskilt ont).

Flyt, som sagt!

Favoritpatienter och dödsänglar

Han kom förra veckan. En sån där favoritpatient. Trots att man vet att man borde älska alla lika mycket så finns det ändå favoriter. Det här var en man med mycket pondus och glimten i ögat. Vi skämtade och pratade allvar och vinkade alltid åt varandra när jag jäktade förbi hans rullator i korridoren. En dag skulle han dra förbi mig i stället för tvärtom, var det tänkt.

Den här veckan bytte jag avdelning och lämnade honom i en av mina kollegors vår. I morse fick jag veta att han dött under natten. Skit.

"Varför skulle just han dö?" Frågan är inte särskilt filosofisk. Livet är aldrig rättvist, lika lite som döden. Den är mer ett uttryck av frustration. Man kan ju tycka att någon multisjuk, lidande, gammal, dement gubbe eller tant som inte vill något hellre än att somna in hade kunnat få göra det istället. Inte en pigg man som inte är mycket äldre än min pappa och som hade bråttom hem till sina hundar och sin kör.

Man kan ju tycka att nån annan kunde dött. Inte en favoritpatient.

Åh andra sidan hade det varit ganska outhärdligt att tvingas göra det valet själv.

Det är priset för att man bryr sig om sina patienter, hoppas det för något gott med sig också.

14 timmar

Jag har sovit 14 timmar på raken. Kom hem vid fem, pysslade lite i köket och lade mig sen på sängen för att vila lite. Vaknade vid tolv och gick upp och borstade tänderna. Slockande direkt och sov tills jag väcktes av solen klockan åtta. Detta trots att jag sovit de obligatoriska åtta timmarna varje natt hela veckan. Man kan nog lugnt säga att det varit en jobbig veckan.

 

Det har varit min första vecka som primärjour på medicinakuten. Ni som följt mina äventyr vet att jag gått primärjour kirurgi/ortopedi förut - men det var ju ingenting jämfört med detta. Sy ihop lite sår, röntga frakturer och klämma på magar kan väl alla göra. Men att gå medicinjour - vilket elddop!

 

Jag hade kollat på schemat innan och konstaterat att vi skulle vara två på akuten på måndagen så att jag fick lite introduktion. När jag anlände visade det sig dock att kollegan jag skulle gå bredvid hade gått nattjour och skulle hem och sova. Så vi fick hoppa över det där med introduktion. Det var väl tur att jag inte visste det innan för då hade jag varit ännu mer nervös. Som på beställning trillade det raskt in två prio-2or. (ganska svårt sjuka patienter som måste tittas till direkt men inte tillräckligt sjuka för att bakjouren per automatik ska komma in och hjälpa till) När jag var klar med dessa satt det tio patienter i väntrummet. "Du måste ringa efter hjälp" bestämde sköterskan "annars kan patienterna få vänta i flera timmar." (Här kommer en intressant passus. Jag vill på inget sätt verka stöddig eftersom jag hittills varit mest på ett storsjukhus. Men på de större sjukhusen är det ingen ovanlighet att man får vänta i många timmar på läkaren om man inte bedöms vara akut sjuk. Därför valde jag att tolka incidenten som något uppmuntrande - vi är inte så tokiga på lilla sjukhuset om vi kan skämma bort våra patienter med att inte behöva vänta i några timmar på akuten.)

 

Hursomhelst fick jag lite hjälp att beta av patienterna, handlade min första hyperglykemi och min första rädda-hjärnan-patient och fick till slut komma hem till en säng som fullkomligt omfamnade min skakande lilla kropp.

 

Tisdagen var överkomlig eftersom jag äntligen fick min introduktion. Patienttrycket var ungefär som dagen innan men ganska lagom för två personer. Det fortsatte att komma in svårt sjuka patienter men redan nu var det inte så skräckinjagande att stå och ordinera morfin, insulin, dropp, antibiotika och prover med bleka, kladdiga, medvetslösa människor framför sig. Tisdagens lärdom fick jag av en kandidat som följde mig i hälarna. Eller kanske snarare tack vare en kandidat. Eftersom jag förväntas handleda samtidigt som jag jobbar tog jag med mig en kandidat in till en prio2:a och berättade högt allt jag gjorde och varför. Systematiskt betade jag av luftvägar, andning, cirkulation och neurologi, bedömde och ordinerade. När jag hörde mig själv säga hur jag tänkte lät det helt plötsligt väldigt vettigt. Dagen innan hade det bara snurrat runt i huvudet på mig i liknande situationer. Men när jag tvingades jobba systematiskt blev det väldigt bra.

 

Onsdag fick jag tillbaka en patient som jag skickat hem på tisdagen, utan att hon egentligen blivit sämre. Det var sköterskan på hennes boende som inte ansåg att jag hade undersökt henne tillräckligt dagen innan. Själv ansåg jag att jag undersökt denna mycket gamla, klena och dementa tant mycket noggrant och behandlat det vi kunde behandla. Sen att jag valde att inte göra vissa undersökningar eftersom de ändå inte hade resulterat i någon ändrad behandlingsstrategi hade jag förklarat för sköterskan. Men det dög inte. Jag gjorde samma bedömning andra gången.

 

På torsdag tog jag det största beslut jag tagit någon gång - att inte behandla. Patienten i fråga brukar komma in till akuten med kramper som ofta varat över en halvtimme. Om man har haft epileptiska kramper i en halvtimma har man per definition status epilepticus - ett livshotande tillstånd som ska behandlas akut med kramplösande medel. Så det är inte konstigt att han brukar få mängder av benzodiazepiner på akuten. Men utredningar har egentligen aldrig visat att patienten har någon epilepsi, bara psykiska besvär. I sådana situationer önskar jag att jag hade kunnat begära ett akut EEG och därmed facit (grattis, då hade jag fått åka trettio mil bort). Men nu fick det räcka med det jag kunde se. Hobbyneurolog som jag är - kramperna stämde inte med epilepsi. De var assymetriska med olika frekvens i armar och ben, avslappnade händer, inga vidgade pupiller och mest intressant av allt - när jag bestämt mig för att inte ge några droger vaknade han ganska snart, blev jättearg över att inte ha fått någon hjälp och gick med bestämda steg ut från sjukhuset. Puh! Hade jag haft fel hade det varit illa, riktigt illa.

 

Eftersom Gud i sin himmel faktiskt bryr sig om en sliten underläkare gav han mig fredagen som present. Patienterna trillade in i maklig takt, ingen anstormning precis innan jag skulle få gå hem, och inte mer än en prio2:a åt gången. För första gången på hela veckan fick jag gå hem i tid. "Härligt med en hel fredagkväll i lugn och ro" tänkte jag innan jag somnade som en stock på överkastet.

 

Vilken jobbig vecka. Vissa stunder har jag tänkt att "om det alltid skulle vara så här vill jag faktiskt inte jobba som läkare." Det är inte roligt att hela tiden springa runt med en knut i magen, känslan av otillräcklighet och jobb upp över öronen. Men när det är över, när man inser allt som man klarat och hur mycket man har växt på så kort tid, då blir det inte så illa trots allt. En vecka till på akuten skulle jag nog klara. Och då skulle allt gå så mycket bättre!


Frågor på hög

Idag kollade jag med några andra läkare hur de brukar göra. Lösningen är att ronda avdelningen själv och sedan samla på sig en hög frågor till överläkaren. (Som ändå inte kan svara på dem förrän efter lunch när han är klar med andra avdelningen.)

 

Sagt och gjort. Jag rondar, det tar alldeles för lång tid men jag fattar ändå fler beslut än jag hade trott. In med Waran, ut med fragminet, mer furosemid och en vårdplanering. Den obligatoriska rundvandringen till patienterna. Alla saker jag inte kan läggs på hög. "Jag återkommer om det till dig." Stackars sköterska, men hon förstår.

 

Slår lite i böckerna och rådfrågar några sköterskor på waranmottagningen. Återkommer till sköterskan så snabbt jag kan om det jag fått svar på.

 

En snabb lunch, dyker på min stackars överläkare i matsalen med den viktigaste frågan om huruvida det är okay att jag skickar hem femman tre.* Jag borde verkligen inte störa honom mitt i maten, åh andra sidan är det inte mitt fel att jag inte får den hjälp jag behöver.

 

Så är det tillbaks till avdelningen, ändra det jag fått order om, påbörja en utskrivning. Följa upp provsvar. Följa upp en patient från jouren. Signera viktiga utgående remisser.

 

Överläkaren går förbi i korridoren, men han är paxad... snart är han min.

 

Vid tvåtiden får jag tag på honom. "Jag har några frågor om våra patienter" säger jag och redogör kort för patient nummer ett. "Minsann" säger han och slår sig ner vid datorn. "Det måste jag kolla närmare på." En låååång stund och ett flertal anekdoter senare kommer vi iväg till fikarummet där kaffet redan börjat kallna. Inte konstigt att förmiddagens rond tog så lång tid!

 

Sen kan jag äntligen upplysa sköterskan, som snart slutar för dagen, om de sista ordinationerna. Hastar till mitt kontor, skriver en sista remiss och en epikris. En minut efter arbetsdagens slut stänger jag av diktafonen.

 

Det gick. Men inte var det effektivt.

 

* När man numrerar sängarna i en sal utgår man från första sängen till vänster om dörren och sedan numrerar man resterande sängar medurs från denna. Femman-tre är alltså den tredje sängen på sal nummer fem.


Första riktiga veckan

Ensam underläkare på avdelningen. Det är okay, det har jag varit förut. 

 

Två avdelningar (där den ena är min) delar på en överläkare. Jo det går, man får ronda lite senare bara. 

 

Men om nyss nämnda överläkare, hur go han än må vara, tar hela förmiddagen på sig att ronda den andra avdelningen och inte har tid för min förrän efter lunch, då blir jag trött. Eller inte trött, snarare lite uppgiven. Varken jag eller sköterskorna kan ju jobba på som vi hade behövt för att kunna gå hem i vettig tid.

 

Det är så otroligt inneffektivt. Fast nog blir det mycket komptid...


RSS 2.0