Första prio-ettan!

Patienter på akuten delas alltid upp efter hur allvarligt sjuka de är och hur fort de bör se en doktor. Systemen är lite olika på olika sjukhus men på mitt prioriteras de allra sjukaste som i princip är döende eller medvetslösa som nummer ett - prio-ettorna. Vid ett prio-ett larm blir man inte sökt på vanligt vis då sökaren piper och man får ringa upp det sökande numret på displayen utan då börjar den lilla mackapären pipa något alldeles väldeligt och spottar ifrån sig en kort text om var någonstans på sjukhuset man kan hitta den döende. Sen är det bara att springa. 

På fikat i morse var det dags, sökaren började tjuta och jag höll på att välta kaffekoppen i ren förskräckelse. På darrande ben skyndade jag fram genom korridorerna. Vad skulle jag möta? Ett hjärtstopp kanske, eller en intox. Tänk om någon dör och det är mitt fel! Började repetera avancerad hjärt-lung-räddning i huvudet. Cordarone efter fyra minuter om man har rytm, eller? Alla dörrar stod redan öppna för mig. Folk gled undan och pakade. "Sal ett" pep en upphetsad undersköterska. Jag skyndade fram, tog ett djupt andetag och steg in.

Bakjouren var redan på plats, likaså narkosläkaren och den stackars patienten som svimmat av hade till allas lättnad kvicknat till ganska snabbt. Så var min första prio-etta. Inte som jag tänkt men patienten överlevde ju. (Sen fick jag ta över honom eftersom jag var medicinjour och han blev faktiskt riktigt dålig några gånger till under dagen så det var ju lite spännande trots allt.)

Det allra lustigaste var att jag faktiskt fick en prio-etta till under dagen. Det lustiga låg dock i att det var ett skalltrauma och således en kirurgisk patient men att jag som medicindoktor fick ta hand om henne. Tjejen, ett barn, kom med ambulans och av någon oklar anledning hade hon inte blivit inlarmad som en prio-etta trots att hon var medvetslös. Jag satt på expeditionen och signerade provsvar i godan ro när en sköterska kom inångandes "Du måste komma och titta på en patient, snabbt." Rapporten var kort: Slag i huvudet, avsvimmad sedan dess, 25 minuter, håller inte fria luftvägar. En snabb koll visade att luftvägarna var fria med en svaljtub och att hon andades själv. "Var är bakjouren?" frågade jag samtidigt som jag tog fram stetoskopet för att lyssna på om det fylldes luft i lungorna, fina andningsljud. "Vill du att vi ska larma?" frågade systern vänligt. Normal puls i arteria radialis, ingen mistänkt större blödning. Stabil. "Ja, ett medvetslöst barn ska larmas in" förklarade jag tålmodigt. Konstaterade sedan att hon var helt medvetslös och inte reagerade på vare sig tilltal eller smärtstimuli. En snabb neurologisk undersökning visade inget avvikande. I samma sekund som kirurgbakjouren följd av narkosen och primärjouren på kirurgin ångade in i akutrummet så vaknade tjejen till, spottade ut svaljtuben och började gråta.

Lättad vände jag mig om och lämnade rapport. "Varför blev inte vi inringda från början?" frågade min kollega förvånat. "Det undrar jag också" skrattade jag lättad "men nu får du ta över". Det hela slutade med att tjejen mådde bra, att jag äntligen fått ta hand om en medvetslös patient själv och att det landade en avvikelserapport hos verksamhetschefen.

Kurs!

Att åka på kurs är ett roligt - och för en nybakad student exotiskt - fenomen. Man får betalt som vanligt men åker till ett trevligt ställe, leker lekar, umgås med likasinnade och lär sig nyttiga saker mellan varven.

 

Intressant är att jag under fem och ett halvt års tid ägnat mig åt att plugga - och inte har jag då jublat och klappat mig själv på magen av belåtenhet varje dag. Men helt plötsligt, när det inte är vardag längre, så blir det grymt kul att bara lära sig.

 

Kursen skiljer sig dock från utbildningen genom att den dels är mycket mer inspirerande med praktik, teori och sociala aktiviteter dels är man berättigad till riktigt ersättning för att gå den. Inte studentens 2300kr i månaden från CSN.

 

Jag tror säkert att mitt gamla lärosäte, som räknas till ett av de mer traditionstyngda, har mycket att lära sig av kursens upplägg. Variationen. Inspirationen. Gemenskapen. Närvarande och engagerad kursledning. Ständigt fika. Gemensam bastu på kvällarna. Om tankarna får flyta en stund till bildas snart en brokig bild av hur läkarutbildningen skulle kunna moderniseras. Gratis-fikat på rasterna är ett viktigt inslag. Internatet får övervägas.


Rock eller ej

Rocken är ett av läkarens främsta attribut. Förutom att en del gillar funktionen med stora fickor och lite extra tyg i kalla korridorer så anser vissa att det vore idiotiskt att avstå den palcebo-effekt rocken ger i mötet med patienten. Med rocken följer läkaren och med denne någon som man kan lita på, som har stor kunskap och vars råd man bör lyssna på.

Men den är ju så äcklig! Förutom att den är ful, inte skräddarsydd som i amerikanska sjukhussåpor, är den opraktisk på alla vis. Den har långa ärmar som man måste kavla upp om man vill följa hygienrutinerna. Sen ska de kavlas ner innan tvätten så man inte får arga lappar från tvätteriet. Bylsiga tygveck kommer lätt i kontakt med sår och hud vid undersökningen. Långt släp som drar med sig saker ner varthän man (läs: jag) går. Dessutom fylls dess fickor på med allsköns bråte i form av reflexhammare, PM, lathundar och ibland hela kollegieblock med ovidkommande anteckningar.

Jag har gjort ett trevande försök att avskaffa rocken. Enda dagen går jag utan, andra dagen kavlar jag upp ärmarna och drar på mig en modell mindre som trots storleken hade rymt två underläkare.

Igår var en rockfri dag. Jag kunde ånga fram genom korridoren utan att dra med mig de fejkade elektriska blockljusen bredvid besöksfåtöljen. Efter två lappar från sköterskan om att 2:3s fru ville prata med doktorn letade jag upp patient, fru och dotter som satt i patientmatasalen. Jag presenterade mig vid namn och frågade om det var sant som jag hört att de önskade prata med doktorn. Frun såg sig förrvirrad omkring och sa "Ja, men var hittar vi honom?" "Hon är här" log jag "var det något ni ville prata om?" Jag tänkte nog inte så mycket på det då utan satt snart i ett intressant samtal där jag fick räta ut de anhörigas frågetecken kring min patients sjukdom.

En timma senare, när jag satt vid mitt skrivbord och plöjde epikriser, gick det upp för mig att de verkligen missat vem jag var. Trots presentation och tydlig namnskylt. Om jag haft rock hade det säkert inte varit någon tvekan.

Men å andra sidan var det inget som egentligen gjorde något. Jag tog inte åt mig - jag märkte inte ens det som endel nog hade uppfattat som ett nedvärderande omdöme. Och patientens fru fann sig snabbt i situationen. Hon var till och med så nöjd att hon nästföljande dag kom och tackade mig för att jag tagit mig tid att prata med dem.  

Kanske behöver jag inte någon rock för att vara läkare.

Ett-noll till den rocklöse läkaren.

RSS 2.0