Inför första nattjouren

Snart är det dags - första jouren. Dagjour har man ju varit det vill säga knegat på akuten då det varit nära till svaren med både bakjouren och narkosen på huset. Men nattjour, eller bara jour som det oftast kallas, har jag aldrig varit. Samjour dessutom vilket innebär att jag får ta hand om allt som kan tänkas komma in, från barn och benbrott till hjärtinfarkter och psykfall.

 

Det är så stort att jag inte orkar bli nervös ens en gång.

 

Efter dagens tjänstgöring på akuten där jag i rask följd tog hand om ett oroligt förmaksflimmer, en kärlkramp, ett krampanfall, en hjärtinfarkt, ett väldigt högt blodtryck, ett självmordförsök, en ST-höjningsinfarkt som fick trombolys och en orolig dam med psykiska besvär och jag dessutom kunde gå hem i tid med en tom akutmottagning bakom mig är jag oövervinnerlig. Ett tag.


Utskälld

Jag blev utskälld idag. Inte pikad eller tillrättavisad i all välmening utan utskälld efter noter av en anhörig till en patient som förklarade att inte bara jag utan hela organisationen som jag jobbar för är totalt inkompetenta att hantera andra människor. Vi är nonchalanta, självgoda och egentligen helt värdelösa. Jag satt med telefonluren en decimeter från örat och tittade förvånat framför mig. Det finns ingen patient som jag och mina kollegor lagt så mycket energi och omsorg på, mycket på grund av hennes anhöriga som alltid har något att klaga på och aldrig verkar nöjda. Jag har alltid varit vänlig, alltid gjort mitt bästa och lite till. Och så får jag mitt livs utskällning.

 

Det känns lite riskabelt att skriva i affekt. Även om jag mognat mycket de senaste månaderna och inte tar åt mig så mycket som jag skulle gjort för ett tag sedan spelas väl valda delar av samtalet (aller kanske snarare monologen) upp i huvudet gång på gång. "Hör du vad du säger, hör du vad du säger! Du är inte riktigt klok! Jag blir så arg. Att ni bara vågar! Ni säger att allt ska bli bra, målar allt i rosenrött, men sen bryr ni er inte ett skit! Jag blir så arg..!"

 

Man måste fråga sig: har vi verkligen gjort fel? Vi har helt klart gjort mer än vi brukar. Om vi hade lagt lika mycket tid på alla patienter hade sjukvården havererat totalt för länge sedan. Det är kanske inte en ursäkt inför individen men väl för systemet. Men har vi gjort fel? Klagomålet gällde till stor del att vi inte hört av oss  angående ett provsvar inom en tidsrymd som den anhörige ansåg rimlig, hon tyckte att vi borde ringt inom ett dygn men att det dröjde ytterligare sex timmar innan hon hörde något. När jag skriver det så inser jag själv att det låter hysteriskt. Patienten var ju knappast bortglömd. Allt var redan ordnat angående uppföljningen och min kollega skulle precis ringa upp när den anhörige fick tag på mig. Jag kan nog inte säga att vi gjort fel, möjligtvis att vi hade kunnat sköta det hela bättre och jobbat fram rutiner för att följa upp saker som provsvar snabbare.

 

Utbrottet kan väl i och för sig förklaras om man tänker sig in i situationen hur pressande det är att ha någon närstående som är svårt sjuk och som man upplever inte får tillräckligt med hjälp. Fast det är inte riktigt ursäktligt. Och som en klok gammal sköterska sa när jag lättade mitt hjärta efteråt: "Det ligger mycket dåligt samvete bakom när anhöriga är så krävande, jag har sett det många gånger förut."

 

Till den anhöriges försvar kan jag säga att det är mycket som kan göras bättre och att vi som jobbar kan tänka oss att ändra på rutiner. Ingen har någonsin trott att sjukvården är ett felfritt maskineri, men vi som jobbar i den gör faktiskt så gott vi kan. Och hade vi inte brytt oss om människorna vi vårdar hade vi inte jobbat med dem.


Underläkarblues

Det var väl bara en fråga om tid men nu är den här - underläkarbluesen. Självklart går den i moll, färgskalan i åskgrått och texten som sjungs med sprucken stämma innehåller ord som: svårt, beslut, jobbigt, stressigt, tungt, långa dagar, ansvar, otilläcklighet, jobbiga anhöriga och döda patienter. Inte ens rimmen är särskilt lysande.

 

Den analytiska delen av mig, vilken lyckligtvis är ganska dominerande, förklarar att det är självklart att känna sig lite nere när allt omkring en förändras. Jag har gått från student till anställd, från västkustbo till norrlandsbo, från en som lär sig till en som måste kunna, från lek till allvar, från kandidat till underläkare. Det mänskliga sinnet är dåligt på att hantera saker det aldrig varit med om förut.

 

Dessutom orkar man mer när man vet att det inte är permanent. Som student är man ständigt på väg. Inte för att jag kommer att vara AT-läkare hela livet, men det är ändå lite som att vara i mål - och när man är i mål blir man kritisk mot vad man ser och har. Är detta allt? Ska jag jobba så här resten av livet?

 

Så drar bluesen igång. En ensam saxofon ekar i vita korridorer. Tonerna studsar mot sterila ytor innan de blandas med doften av kropp, rengöringsmedel och 70-procentig handsprit.


Den sjukaste av dem alla

Satt på ronden idag när det följande korta sms trillade in: "Hjälp! Ring mig!" Avsändaren var min stackars man som, visade det sig när jag ringde upp, lyckats dra på sig en magsjuka och låg hemma och kräktes. 

 

Jag skänkte mina fjorton medicinpatienter en tanke när jag traskade hem på lunchrasten för att ta tempen, ordinera alvedon och torka kräk och diarré. De får vara hur sjuka de vill med hjärtinfarkt, lunginflammation, leukemi, KOL, urinvägsinfektion, hjärtsvikt, rosfeber, depression, förmaksflimmer, vaskulit, cancer eller blodförgiftning - inget är lika viktigt som om min stackars pojke har 0,1 grader feber och gnyr över lite magont. 

 

I morgon ska jag sucka lite mindre över jobbiga anhöriga som undrar om vi verkligen har gjort precis allt för deras mamma/pappa/syster/bror/maka/make.


RSS 2.0