Orättvist

Det känns så orättvist: Jag kämpar som ett djur i ett otroligt otacksamt jobb. Jag jobbar nätter och helger, sitter och lyssnar på patienters livshistoria mitt i natten, slår knut på mig själv långt mer än vad som förväntas av mig för att alla skall bli nöjda. 

Ändå ryktas det om att jag blivit anmäld till HSAN - av en patient som upplevde mig som ytterst otrevlig. 

Det känns inte rätt helt enkelt. 

Det gör faktiskt ont.

En knäpp på näsan som gjorde ont

Det känns inte bra, inte bra alls. Det har hänt en del saker den senaste veckan som inte borde ha hänt. Små, små slarvfel av undertecknad som inte inneburit någon skada för patienterna men som faktiskt hade kunnat gå illa om det hade velat sig. Ett patologiskt  blodprov som jag missade, ett EKG som jag feltolkade och nu senast en fraktur som fick komma tillbaka. Patienterna tog ingen skada och det var inget som krävde någon åtgärd men det var ändå en miss. 

Den stora mardrömmen om Hälso- och Sjukvårdens Ansvarsnämnd gör sig påmind. Ändå är inte HSAN mitt stora bekymmer utan snarare mina patienters säkerhet. Vad är det som har hänt med mig? Varför har jag börjat missa grejor? Har jag börjat bli slarvig? Alldeles för säker på mig själv? Tänk om någon verkligen kommit till skada! Det är anledning att oroa sig. Alla mina bakjourer brukar vara så nöjda. Underläkaren ringer minsann inte i onödan. Det finns många fega läkare som inte vågar ta några beslut utan att skicka patienterna på mänger av onödiga undersökningar. Börjar jag bli tvärtom? Alldeles för nonchalant?

Fick ett ganska självklart råd från en vän: "Var glad att ingen kom till skada och skärp dig i framtiden." Låter väldigt enkelt och relevant. Men idag var det inte fullt så enkelt att vara den där glada, positiva och effektiva underläkaren som jag brukar vara. Känslan av att aldrig vilja se en patient igen, aldrig vilja fatta ett beslut, var överväldigande. Jag kröp upp på mitt kontor med en hög epikriser och försökte att inte synas. Men som avdelningsläkare är det stört omöjligt. Var ganska snart tvungen att sitta i ett långt samtal med en patient som inte vågade gå hem. Efteråt tackade han mig varmt för att jag tagit mig tid, nu kändes det mycket bättre. Det värmde lite. Jag vill ju så gärna att folk ska må bra. 

Det kanske är bra att jag känner mig som en skit-läkare. Det betyder väl att jag bryr mig, om inte annat.

RSS 2.0