Slutet på medicin

Idag var sista dagen på min medicinplacering! Efter några jobbiga avslutande veckor med all ordinarie personal på semester hade jag verkligen sett fram emot något nytt. Som om kliniken ville suga musten ur mig hade man dessutom placerad mig på akuten för ett sista slavpass. Med sammanbitna käkar ångade jag fram genom korridoren.

"Underläkaren, vänta!" Det är en av min gamla patienter som jag skött under min placering. Hennes Polymyalgia Reumatica har blivit mycket bättre och hon är så tacksam. "Åh vad kul att se dig, vi har saknat dig" utbrister hon och syftar på sig själv och medföljande make som nickar instämmande. Vi byter några ord och jag lovar att förnya ett recept. Jag förklarar att jag tyvärr måste gå men vi kommer säkert att ses. 

Rusar vidare till akuten och tar över sökaren, några minuter för sent. Inga aktuella patienter och jag sätter mig vid datorn för att beta av signeringslistan som ständigt fyller på sig. Ett litet meddelande trillar in med internposten.

"Hej Underläkaren! Tänk att du överger oss snart, vi kommer att sakna dig. Du är alltid så trevlig och glad och brukar fika med oss. Vi får trösta oss med att vi får skriva dina diktat när du går jour i framtiden. Lycka till på kirurgen och välkommen tillbaka. /Hälsar dina medicinsekreterare!"

Helt plötsligt var det inte så roligt att sluta längre...

Jourandet

Mitt liv har kommit att domineras av detta magiska jourande. Med en handfull jourer bakom mig kan jag konstatera att jag inte på något sätt kan kondensera mina känslor till ett kärnfullt uttalande om deras existens i mitt liv.

Jourandet har gjort mig till en tröttare underläkare. Att jobba ett dygn i sträck tar på krafterna även om man får sova nästkommande dag. Två, tre dagar tar det innan jag är i fas igen och då är det snart dags för en ny jour.

Jourandet har gjort mig till en bättre underläkare eftersom jag tvingas handlägga saker alldeles själv mitt i natten och inte gärna ringer och väcker bakjouren i onödan. Mig veterligt har jag inte gjort några stora farliga misstag än.

Jourandet har stundtals gjort mig till en lyckligare inte bara underläkare utan dessutom människa då de bevisat för mig att jag klarar även svåra grejor.

Kondensatet blir nog - jobbigt och utvecklande.


Hur jag överlevde första jouren

Nu är det gjort - första jouren. Till min egen förvåning var jag inte särskilt nervös, lite sämre aptit kanske men inte det magont, illamående och sömnlöshet som exempelvis första tentan innebar. I och för sig hade jag intalat mig själv att det inte var någon idé att oroa sig, men inte trodde jag att jag skulle lyssna på mig själv! :) 

 

När jag tog över sökaren var akuten så gott som tom. "Lugnet före stormen" fnissade mina kollegor och gick hem. Jag gjorde klart lite pappersarbete, tryckte i mig en smörgås och började skvallra med sköterskorna. 

 

Apparaterna piper, ambulanslarmet går i fjärran, faxmaskinen spottar ur sig ett papper. Fridfullt tar jag en skorpa till. Pappret från faxen hamnar på ett bord bredvid mig, "14-årig pojke, opiatintox, andas ej." läser jag ur ögonvrån. Det är ambulanslarmet. Sväjler skorpan och reser mig upp, "det är nu elddopet börjar". Beräknar vikt utifrån ålder och antecknar doser av antidoten på ett papper. Går igenom akutrummet, plockar fram svalgtub av lämplig storlek, laryngoskop och gel. Rubens blåsa fungerar. EKG kommer jag att vilja ha. Ambulansen anländer dock med en allt annat än medvetslös gosse - totalt skärrad av att ha druckit något äckligt som någon sagt innehöll knark och sedan svimmat av. Två chockade föräldrar, fadern vaggandes fram och tillbaka på en brits och modern gråtandes floder bedyrande att hon älskar sin pojke oavsett vad han gjort, bringar inte heller lugn till situationen. "Han är inte död så länge han skriker" tänker jag sammanbitet mens vi jobbar på med våra undersökningar. Till slut är vi klara och jag kan konstatera att ungen med största sannolikhet bara är full för första gången i sitt liv och rädd efter allt som hänt...

 

Resten av natten förflöt lugnt. Ett fåtal besök till. En fis på tvären. Mensvärk. Ett samtal från en kvinna som fått ont i bröstet. En kateter som krånglade uppe på en avdelning. 

 

Gick och lade mig framåt småtimmarna. Min skräck för att bli väckt av den hemska sökaren mitt i natten visade sig obefogad. Sköterskan ringde i stället på en snäll telefon på nattduksbordet. Sömndrucken och förvånad över att jag lyckats somna kunde jag konstatera att jag faktiskt fått några timmars sömn.

 

Kunde gå hem framåt förmiddagen med 30 komptimmar i fickan. Vilken känsla att krypa ner i stora sköna sängen samtidigt som min älskling gick upp!

 

Så gick det till när jag överlevde min första jour utan att det ens var särskilt jobbigt. Nackdelen är att jag kan vara säker på att det återstår många mycket värre jourer i framtiden...


RSS 2.0