När man mest vill vara patient själv

Farfar dog. Farfar på riktigt alltså, min farfar, inte nån patient utan någon som står mig nära på riktigt. Helt plötsligt  finns det ingen vit rock där som skyddar mot allt för närgågna känslor. Så jag gråter och gråter. Helt normalt, en sund sorgereaktion. Kan alltid gömma mig lite bakom den typen av snack, men ont gör det ändå. 

 

Känner mig mer som patient än läkare. Det gör mig inte till en särskilt bra läkare heller.


Patienterna är vårt existensberättigande!

Jag rondade med en ny sköterska idag. Det gick bra, vi diskuterade patienterna, lade upp en plan för vad som skall ske under dagen och gick ut för att träffa patienterna. Jag tog mig god tid, som vanligt, pratade med patienterna och lät dem ställa de frågor som behövdes. Efteråt tittade hon på mig, skakade skrattande på huvudet och frågade hur länge jag skulle bli kvar på deras avdelning. "Kan du inte stanna för alltid, du pratar ju med patienterna! Det är ju jättebra. Vilken himla bra doktor." Jag tackade för berömmet, sa att det gjorde mig glad och skämtade lite om att jag kommer att bli jättemallig nu. Det kändes skönt.


Men sen började jag fundera. Hur mycket är det egentligen värt att få beröm för att man tar sig tid att sitta ner och prata med de människor vars liv man har ansvar för att förbättra? Är det inte snarare upprörande att det finns de läkare som inte gör det? Jag skulle omöjligt kunna låta bli. Vi läkare har inget existensberättigande utan våra patienter. Utan patienter är vi ju ingenting förutom teoretiserande intellektuella, och om man vill vara det finns det andra yrken. Så hur kan man då som läkare strunta i att prata med sina patienter. För hur bra mår nån som inte får träffa sin behandlande läkare.

Vad är det jag har missat, eller hittat?


Uselt sifferminne

Jag har en svaghet. Jag är totalt värdelös på att minnas siffror och namn. Därför måste jag alltid kolla på min fusklapp innan jag går in på ett rum under ronden. "Femman ett" eller "Torsten Josefsson" säger mig ingenting förrän jag tittat i anteckningsboken. Jag är inte särskilt förtjust i detta eftersom det säkert ser ganska arrogant ut att inte minnas vilka patienter man har hand om. Men när jag väl träffar dem ansikte mot ansikte så får de all min uppmärksamhet och sen glömmer jag dem inte!


Jag borde kunna mer!

Just den här veckan har jag varit inne i en period av lätt besvikelse. Vad lite man kan egentligen. Har alltid föreställt mig att man som färdig läkare ska fatta hur allting hänger ihop. Att man ser en patient, tar in alla fakta via anamnes, status, labb och andra undersökningar, skapar sig en bild, förstår vad som gått fel och slutligen finner ut ett sätt att åtgärda felet - gärna med en medicin! Tyvärr är det inte alltid så det funkar, snarare väldigt sällan. Det finns alltid något labbvärde man inte kan förklara och ibland verkar inget funka som man tänkt sig. Oftast lyckas man få patienten att må bättre men ibland vet man inte riktigt varför man lyckats eller misslyckats. Var det antibiotikan eller de vätskedrivande medicinerna?

"Det förstår du väl" säger min man som får lyssna på all min klagan "att en människa är alldeles för komplex maskin för att man någonsin ska kunna förstå hur den fungerar fullt ut." Om man tar till sig liknelsen med maskinen känner jag mig som en maskiningenjör som då han är färdigutbildad inser att han inte alls vet hur maskinen fungerar. Till slut lär han sig dock ungefär vilka knappar han ska trycka på när den låter på ett visst sätt för att den inte ska hacka allt för mycket.

Läkare + Läkare = patientprat

De flesta läkare älskar att prata om sitt jobb, inte minst med andra läkare. Förut har jag alltid trott att det beror på att vi är så omåttligt stolta över vårt yrke så att det nästan är en form av skryt. Men idag insåg jag att det faktiskt i lika hög grad är en form av terapi då vårt jobb ibland är väldigt känslomässigt påfrestande.

Jag tittade förbi en kollega fpå väg till matsalen. Han, som brukar sprudla av energi och glittra med sina sammetsbruna ögon, bara mumlade något till svar och tittade likgiltigt ner på det ostädade skrivbordet. "Jag mår så himla illa. Hade en patient som dog idag. Det fylldes på vätska i hans lunga hela tiden och på förmiddagen tyckte jag att det var dags att tappa ut det. Överläkaren sa att vi väntar tills på eftermiddagen, han klarar sig. Men nu är han död och om vi bara hade tappat hade han kanske klarat sig."

Vad säger man? Förklarar att han inte tog hela beslutet själv, att patienten ändå var gammal och dålig och säkert inte hade levt så länge i vilket fall och att ingen kommer att anmäla honom för att han väntade några timmar mer eller mindre? Nej, då säger man ingenting, då lyssnar man bara. Det var så tydligt att han mest behövde få prata lite och egentligen satt inne med alla resonemang själv. Och ibland så får faktiskt allt kännas som skit, för det är inte alltid allting går perfekt.

Om väntetider på akuten

Många som söker borde inte ha sökt akut. De har uppenbarligen blivit sämre under en lång tid eller är inte alls sjuka. De borde gå till sin vårdcentral dagen därpå istället. Tyvärr är det ju inte alltid som vårdcentraler kan ta emot alla patienter de borde och då hamnar dessa på akuten i stället, sura och arga för att de får vänta flera timmar på behandling. Tänk på att när du läser om folk som väntat timmar på akuten så är det sällan de som är akut sjuka det gäller. Det är inte hjärtinfakterna och astmaanfallen utan de som vrickat tummen eller hostat en vecka som får de längsta väntetiderna.

Det här är ett typiskt inlägg som kan uppröra känslor. Visst finns det alltid folk som blivit försummade och felbedömda i akutsituationen. Men om man varit en del på akuten så vet man att de flesta patienter som ligger och sover i korridorerna i väntan på läkaren lika gärna kunde sovit hemma. Tyvärr.

Akutarbete, äldre kollegor och HSAN(igen)

Man brukar säga att yngre läkare undersöker mer än äldre eftersom de är osäkrare. Detta anses vara helt okej eftersom man får vara osäker bara man inte är nonchalant och dessutom lär sig av erfarenheten.

En dag på akuten kom det in en kille som slagit i huvudet flera timmar tidigare. Han hade inte varit avsvimmad. Jag tyckte han kunde gå hem men min kollega, som är äldre och mer erfaren, tyckte vi skulle göra en datortomografi på huvudet. Inget att diskutera tyckte jag, kollegan har varit med längre. Men till min förvåning ringde röntgenläkaren upp en stund senare och frågade om jag verkligen behövde göra en datortomografi. "Nja, alltså... jo, vi tyckte det." Röntgen visade ingen blödning och killen fick gå hem.

En man som blivit yr och illamående kom in, ledd av sin fru. Han var orolig att hans aorta skulle ha gått sönder eftersom han hade en utbuktning på den sen tidigare. "Liten risk" förklarade jag. "Han har bra blodtryck, normal puls och inte ens ont." "Vi undersöker för säkerhets skull" sa kollegan. En stund senare ringde röntgenläkaren och frågade om det verkligen var nödvändigt med ett ultraljud av aortan. "Inte för min del men för HSAN" mumlade jag. Han hade inget hål på aortan. En stund senare ringde sköterskan på avdelningen. Han mådde mer dåligt, kunde han ha fått en propp i hjärnan? "Nä, sa jag. Inget i neurologstatus tyder på det, han har ju magsjuka." "Vi gör en datortomografi på skallen för säkerhets skull" sa kollegan. Nu ringde inte röntgenläkaren, nu kom han ner själv och smidig som en katt lät jag kollegan ta den diskussionen för jag hade inte kunnat försvara undersökningen som för övrigt inte visade någonting.

Sen kom det in en gubbe som pratade sluddrigt och hade svårt att stå. "En propp i hjärnan!" ojade sig hans fru. "Nej, han är bara full." förklarade jag efter en noggran undersökning. "Inte då, han dricker sig aldrig berusad." Kunde dock inte bevisa detta då han inte orkade blåsa i alkometern. "Hem" sa jag. "Inläggning" sa kollegan "för säkerhets skull". Ett dygn senare fick jag svaret på analysen av alkohol i blodet, han hade 2,5 promille, således ordentligt berusad.

En tjej med astma kom in. En snabb titt i akutmedicinboken där jag memorerade "Ventolin, Atrovent, Kortison, Syrgas..." innan jag skyndade in till henne. Tjejen mådde jättebra. Allt hade försvunnit när hon kom ut i friska luften och lungorna lät klockrena. Alla aktuella inhalationer hade hon redan tagit hemma, likaså kortison. Den här gången skickade jag hem själv, utan att konsultera kollegan...

Dagen var intressant men fyllde mig inte med den vanliga känslan av lycka då jag hjälpt mina patienter, snarare med en undran. Jag är väl inte ignorant? Jag undersökte min patienter jättenoga och drog väl avvägda slutsatser. Uppföljningen visade att jag hade haft rätt. Ändå var det den erfarna kollegan som ville göra undersökningar som jag tyckte var onödiga. Några kollegor sa förstående att han är känd för att göra många undersökningar. Men ändå. Om han hade fel kan det förklaras med att han är osäker eller kanske bara rädd för HSAN. Ingen anklagar en för att man gjort för många unersökningar, bara om man gjort för få. Eller så hade jag fel och i så fall är jag kanske slarvig, okunnig eller ignorant.

Farfars son!

Minns ni farfar? Mannen som innan han dog helt omedvetet lärde mig så mycket om besluten man får ta som läkare?

Han son, som jag tidigare inte träffat, kom förbi idag. Jag bara tittade på honom. De var så lika! Det var som att se en yngre version av min gamle patient. Pånyttfödd. Det fick mig att tänka på ett StarTrek avsnitt i vilket Data (den mänskliga roboten) möter sin skapare och under en diskussion drar slutsatsen att människor reproducerar sig eftersom det inger dem en känsla av odödlighet.

Dessutom gjorde han mig så lycklig. Glada varma omtänksamma känslor, precis som jag haft för hans far, bubblade upp i mig. Jag ville så gärna förklara hur mycket jag brytt mig om hans far och hur glad jag var att se honom. Men han hade bråttom, verkade generad, dock inte särskilt ledsen. Fick sina papper och försvann snabbt. Kanske kände han bara att han var till besvär. Kanske ville han inte prata. Kanske var det bara jag som hade behov av att prata. Men mina känslor får ju inte gå först i ett sånt läge. Patienten först.

Mina känslor får jag skriva om här istället.

Vem räddade min patient?

Minns ni Patienten som jag för några veckor sedan försökte få tag i en specialist till? Till slut fick hon åka till ett sjukhus med bättre förutsättningar att ta hand om hennes sjukdom. 

Häromveckan fick jag remissvaret. Hon hade inte blivit bättre men i alla fall inte blivit sämre. Däremot hade hon skeppats iväg ytterligare en gång, nu till ett annat sjukhus långt utanför detta landstings gränser. Så chansen att jag någonsin kommer att få reda på hur det verkligen gick för henne är till min stora förtvivlan minimal. Men jag hade i alla fall rätt när jag propsade på att jag inte hade kunskaper nog att ta hand om henne själv, om nu det är någon tröst.

Tjänster och gentjänster

Jag har en vän bland IVA-syrrorna från och med idag.

Gick runt med en överläkare som inte riktigt klarar språket så bra... Duktig medicinare, stort hjärta men som tyvärr lämnar frågetecken till patienter efter sig. Så när en av IVA-sjuksköterskorna förtroligt la armen om mig och hintade om att jag nog borde prata lite extra med en patient för att förklara vad doktorn sagt så ryckte jag gärna in. Klart man hjälper till.

En stund senare skulle jag kolla en sak i patientens journal vilken låg bredvid den för mig okände narkosläkaren. Jag skulle precis snappa åt mig pärmen när tidigare nämnda syrra diskret men bestämt drog mig därifrån och förklarade att nyss nämnda narkosläkare, känd för sitt temperament, var på sitt mest vresiga humör idag och att jag gjorde vist i att inte peta på något som han kunde tänkas använda. Så sent som för en liten stund sedan hade han skällt ut hela avdelningen för en struntsak som ingen hade något att göra med.

Nu ler vi igenkännande åt varandra i korridoren, så där som man gör när man har en gemensam hemlighet. Det känns bra.


Min MacBook kom i veckan!

Min MacBook kom i veckan! Ojade mig över hur onödigt det var med den inbyggda kameran. Fast nu när den finns så måste man ju leka lite...

Ojade mig högt och ljudligt över hur onödigt det var med den inbyggda kameran. En dator är en dator, precis som en mobiltelefon är en slags telefon - inte en kamera med extrafunktioner.  Tyvärr gick den inte att välja bort.

Fast nu när den finns så måste man ju leka lite... och det skadar ju inte att få till en bild på sin blogg. :)

Dessutom blir mamma säkert nöjd med att hon äntligen kan se hur jag mår eftersom hon konstigt nog tycker att det är mer talande än smileys!

Första jouren, en orgie i alkohol

Så har man sovit ut efter sin första jour. Jag är fortfarande "uppe i gasen" för att använda ett vanligt utryck. Helt överfull, sprickfärdig! Som en läskflaska som någon skakat hårt och länge och precis gläntar på kapsylen till.

Innan man får gå egna nattjourer på akuten ska man ha gått bredvid en äldre kollega några nätter vilket var vad jag gjorde häromnatten. Så vi var följaktligen två - och tur var väl det. Jag får hicka bara vid tanken på att jag kunde ha stått där ensam när patienterna trillade in framåt småtimmarna.

Akutarbete är så annorlunda mot avdelningsarbete. Det handlar i hög grad om att bedöma hur sjuk någon är och hur snabbt detta måste åtgärdas, inte alltid om att luska ut exakt vad det är som fattas. Det är det frustrerande, att man inte alltid knäcker nöten. Det som är otroligt tillfredställande är att något händer och att det man gör är viktigt.

Viktigaste lärdomarna:
* Alkohol, bilkörning och obältad förare är en dålig, dålig idé. Överlever man en krock under såna omständigheter skall man vara glad om man bara fått en mindre hjärnblödning, lite köttsår och några brutna ben.
* Alkohol och konflikter är en dålig idé. Medvetslösa söndersparkade ungdomar till följd av alkohol och konflikter är en ännu sämre idé. Fördelen är att det inte gör så ont på de ställen man blivit slagen när man är berusad. Nackdelarna uppenbara.
* Alkohol och anhöriga är en dålig idé. De skriker, överreagerar och traumatiserar sig själva och sin omgivning.

Absolutist javisst!

I övrigt var det en intressant natt med varierande patienter. Rädslan för att inte kunna kändes inte så befogad. Kan man undersöka en patient ordentligt och bedöma hur han mår kommer man långt. Exakta doser och behandlingar finns det i böckerna.

Framåt morgonen gick jag hem på tomma gator. Tröttheten konkurrerade med upprymdheten. Kröp ner bredvid min man som yrvaket undrade vad som hände. "Jag har varit doktor och hjälpt till att rädda människor inatt." suckade jag lyckligt halvägs in i drömmar om trafikolyckor, alkohol och hjärtinfarkter.

Onödiga åsikter om Melodifestivalen

Kära läsare, som en hyllning till lata lättjefulla lördagar, onödigt tyckande och det vi alla älskar att hata ger jag jag er:

Mina favoriter i melodifestivalen 2007:
  1. Ungern "Unsubstantial Blues" MAGDI RUZSA Åh, det gör ont, och för en gångs skull inte i öronen utan i själen.
  2. Serbien "Moitva" MARIJA SERIFOVIC Synd att såväl sångerskan som språket inte är några skönheter.
  3. Moldavien "Fight" NATALIA BARBU
  4. Grekland "Yassou, Maria" SARBEL Jag blir glad. Tro inte att det beror på höftrullningarna.
  5. Sverige "The worrying kind" OLA AND THE ARK Antagligen mest för att jag hört den så många gånger.
  6. Irland "They Can't Stop the Spring" DERVISH Vackrare låt som aldrig riktigt kommer igång, urtrist video.
  7. Tyskland "Frauen regier'n die Welt" ROGER CICERO Synd att refrängen inte sitter bättre, annars hade den varit ruskigt bra. ;)
  8. Vitryssland "Work your magic" KOLDUN refrängen fastnar och den rimmar, men killen är alldeles för sminkad för min smak
  9. Bosnien Herzegovina "Rijeka bez imena" MARIA Vacker, men inte mer.

Kanske hade Frankrike fått en placering om jag hört vilket språk de sjöng på

Fast oftast vill jag citera Finlands HANNA: "Leave me alone I wanna go home" Speciellt när man hör följande:
  • Årets mest missförstådda skämt: Israel "Push the botton" TEAPACKS som turligt nog inte tog sig till final
  • Årets mest barnförbjudna: Slovenien "Cvet z juga" ALENKA GOTAR
  • Årets mesta freakshow: Ukraina Dåligt och farligt men freakshows har ju funkat förr, fråga årets värdland..
  • Årets mest falsksjungande: Storbritannien "Flying The Flag (For You)" SCOOCH trots att elaka tungor säger att det inte ens är tjejerna på scen som sjunger själva...
  • Årets roligaste felsägning: Turkiet "Shake it up shekerim" blir "Shake it up shake it in" hihi!

Jag längtar redan till på måndag då jag får börja jobba igen!

Tack

"Peps" skrev i en kommentar han tyckte att min blogg var välskriven och att kollegor borde berömma varandra mer. Jag blev så glad för de uppmuntrande orden och tyckte genast att det där med att man borde berömma varandra också stämmer väldans bra! :)

Så jag vill tacka alla er som kommenterar min blogg. Ni ska veta att det känns bra att det man skriver blir läst och uppskattat.

Sen fick jag den brillianta idén att från och med idag berömma en kollega för något varje dag. Inte på ett sliskigt utan förhoppningsvis på ett ärligt sätt. Tacka för hjälpen, fråga om råd och lyssna på svaret. Önskan att göra livet trevligare för mina medmänniskor gäller ju faktiskt inte bara mina patienter utan även kollegor. (Vem vet, snart börjar jag kanske le mot okänt folk på gatan också.;))

Han dog i natt, "farfar"

Vi satt på ronden när överläkaren, så där i förbigående, nämnde att "din gamle man på sjuan gick bort i natt". Jag blev helt gråtfärdig. Fast jag kan inte förklara varför. Det var så väntat och för att citera en av systrarna: "Åh, vad skönt! Nu slipper han lida mer." Men det känns ändå tungt, eller snarare tomt. Han har liksom bott in sig i mitt hjärta lite grann när jag följt honom genom de senaste veckornas lidande.

Det kommer att bli många små hål i hjärtat om jag fortsätter att ta patienter till mig på det här sättet.

Farfars dotter, barska systrar och lön för sömnlösa nätter

Jag skrev i går om min sjuke patient vars anhöriga jag skulle prata med. Det gick över förväntan. Förutom att jag var väl förberedd hade jag sett till att jag hade gott om tid och kunde sitta ner. När jag hade gett dottern tid att prata ut om vad hon kände var det lätt att förklara att vi nu gör allt för att göra den korta tid som återstår så bra så möjlig för hennes pappa. Det blev liksom så självklart.

Skönast var nästan efteråt när en gammal barsk syster kom fram till mig. "Jag måste säga att jag tycker att du..." (här svalde jag djupt) "...är en bra doktor. Du tar dig tid för patienterna mens de flesta andra knappt stannar i dörren" Det värmde, inte minst eftersom jag verkligen anstränger mig att vara en bra doktor och knappt sovit i natt för att jag funderade på det där stackars samtalet.

:-)

Om det varit min farfar

Jag har en patient på avdelningen som jag skött sen jag började på sjukhuset. En gammal man som har en journal tjock som Nationalencyklopedin. Nu har han legat inne i princip hela det här året och efter den här gången har han inte repat sig. Han är sängbunden, syrgasberoende och har ont. All hans energi går åt till att överleva. Det vi skulle kunna göra för att få honom friskare är han för svag för att klara av. Om han blir sämre, låt säga att han får en lunginflammation, då kan vi ge antibiotika. Om han inte orkar dricka mer kan vi sätta dropp. Tyvärr är han svårstucken och väldigt plågad av nålar. Om han inte orkar äta, vilket redan är fallet, kan vi låta sätta en slags grov nål i en av de större venerna, en så kallad central venkateter - CVK - och ge honom näring genom den. Men det är inte säkert att han skulle orka med proceduren och att sätta en CVK är att be om problem i form av infektioner och komplikationer som han inte klarar av. 

Men säg att vi skulle göra allt det här, vad hade vi vunnit på det? Vi hade förlängt hans liv med kanske några dagar eller veckor, mindre troligt ett år. Vi kan hålla hans kropp vid liv men vi kan inte ge honom ett värdigt liv. En äldre doktor sa en gång till mig att vår uppgift som läkare är att förlänga livet, inte att förlänga döden. Det är det vi gör nu, förlänger döendet.

Det finns alltid någon som säger att det inte är vi som läkare som skall döma vad som är ett liv värt att leva. Det är sant. Men vi är inte heller gudar som bestämmer över liv och död, ibland kan vi inte hindra döden och då är vår uppgift enligt Hippokrates att i stället lindra. Att sätta nålar är inte att lindra.

Så nu står jag här och ska ta beslutet om hur mycket vi ska göra i händelse av att han blir sämre. Dessutom ska jag berätta det på ett fint sätt för de anhöriga och lyssna in vad de tror att patienten hade velat. 

När jag frågade min överläkare om råd la han armen om mig och sa: "Vad hade du gjort om det varit din farfar?" Det var en bra fråga. Om det varit min farfar som lidit utan hopp om att bli bättre hade jag själv dragit ut alla slangar och nålar, tagit med honom hem till hans älskade barndomshem och låtit honom sluta sitt liv på den plats där han levt och älskat. Jag hade vägrat se honom tyna bort under en av landstingets gula filtar. Jag hade tackat den doktor som vågat ta det beslutet. Men det är vad jag hade tyckt; återstår att se vad anhöriga säger i morgon.

HSAN - Hälso- & Sjukvårdens Ansvarsnämnd

Jag trodde nog inte att denna statliga myndighet (till vilken patienter men även JO, JK och Soc. kan anmäla läkare som misskött sig) skulle flåsa mig i nacken som den gjort. Jag har inte blivit anmäld men tanken finns där oftare än jag trott. Jag har svårt för det där med att bli anklagad. Det är ju inte det att man gör fel med flit. Och man gör ju alltid sitt bästa! Men ibland blir det fel ändå, det bara blir fel. Man glömmer. Det gör väl alla? Eller så kanske man missade just den föreläsningen där man skulle lära sig det som man inte kunde då det knep.

Jag minns att jag redan som liten hade väldigt svårt för det där med att bli beskylld för att göra fel. Det sved väldigt i själen. Som när man fått en tid då man skulle vara hemma men sen hade så kul att man glömde att titta på klockan och sen fick skäll för att man var sen. Snacka om att tårarna sprutade. Det var ju ett direkt personangrepp. Jag blev anklagad för att ha gjort fel, för att vara en dum flicka, men det hade aldrig varit min mening - jag hade ju glömt. Om man gjorde något medvetet, som de dumma pojkarna på gården som slog på varandra och sa fula ord trots att de visste att mamma skulle bli arg, då tyckte jag att en uppläxning var på sin plats. Men om man gjort något omedvetet, för att man glömt, kunde man bli anklagad då?

Om man varit medveten om att man gjorde fel hade man klart inte gjort fel! Och om man, som i mitt fall, glömde bort att det man gjort (fortsatte leka) var orätt, hur kunde man då skyllas för det? Glömma gör man ju inte medvetet.

Det jag insett nu, och inte minst sen jag gift mig, är att om man vet att man riskerar att glömma får man företa åtgärder mot att göra fel. För att dra en parallell till giftemålet så är det inte så att man helt plötsligt vaknar upp och har slutat älska varandra, det får man företa åtgärder åt långt innan, varenda dag man tillbringar tillsammans. Så med den logiken är det väl bara att börja läsa all ledig tid. Och alltid se till att vara utsövd så man är så allert det går.

"Alla blir anmälda, annars är man ingen bra doktor, annars vågar man inte ta beslut." Undrar om det verkligen är en tröst den dagen fönsterkuvertet med HSAN:s tillknöcklade logotyp dimper ner i lådan.

Angående de tre F:en

Jag skrev för några veckor om konsultationens tre F - Förväntningar, Föreställningar och Farhågor. Tänkte göra en snabb genomgång om hur väl dessa stämde med verkligheten.

Förväntningar
  • Jobb - har nu även fått på papper att jag har en anställning, ångrar dock att jag inte fått det tidigare för tiderna var faktiskt inte riktigt som jag förväntat mig.
  • Lön - jajamen, bättre än mina kompisar också vilket alltid känns bra.
  • Schema - fasta arbetstider, icke schemalagda jourer. Perfekt.
  • Hyfsad introduktion på arbetsplatsen - som jag skrev om första dagen så var denna över all förväntan.
  • Arbetskamrater och arbetsgemenskap - Skönt gäng kollegor som gör mycket ihop, allt från att luncha till att festa. Tycker dock inte att arbetsgemenskapen på avdelningen är optimal även om det verkar vara ganska standard. Som doktor blir man lite av en konsult till sköterskorna, inte en i gänget. Sköterskor byts ut och läkare roterar på olika avdelningar. Det gör att det är lätt att bara glida in och höra hemma på en avdelning för alla är vana vid ständigt nya ansikten. Nackdelen blir att relationen blir ytlig och otillfredställande. Jag antar att man kommer att lära känna alla med tiden, jag jobbar i alla fall på det. Tar en kaffe med undersköterskorna trots att ingen annan brukar göra så. De tittar lite under lugg på mig men absolut inte ogillande. De kommer väl att vänja sig. Och jag betalar kaffekassan - det bästa sättet att inte stöta sig med någon.

Föreställningar

  • Skriva in och ut patienter - precis.
  • Svara på tusen frågor från sköterskorna om medicinering och undersökningar - kanske inte tusen men en hel del. Mycket beslut ligger på mig. Och även om jag inte fattar några beslut så har jag ansvar för det som händer. Vanan att sticka in huvet på expeditionen och fråga hur allt förlöper är inte bara vänlighet.
  • Ronda - både med och utan överläkare.
  • Kanske gå på akuten - det kommer så småningom
  • Skriva remisser - i mängder!
  • Ägna alldeles för mycket tid åt att diktera - Inte så mycket som jag trott faktiskt. När man själv har haft ansvaret för en patient så kan man dess historia väldigt bra och slänger snabbt ihop en hygglig epikris. I alla fall har överläkaren inte klagat på mina epikriser. Å andra sidan läser han nog inte igenom dem så noga innan han signerar dem.
  • Tycka det är väldigt roligt att äntligen känna att jag får nytta av allt jag lärt mig och att jag allt som oftast kommer att överväldigas av känslan "Ja, jag kan!" - jepp.
  • Lära mig massor - jo, fast kanske inte så mycket medicin. Mer rutin och byråkrati.
  • Komma bra överrens med sköterskor och övrig personal - får jag nog säga att jag gör ändå
  • Vara ödmjuk för det jag inte kan men stå på mig eftersom jag måste kunna stå för mina beslut - stora ord men det stämmer nog så här långt. Ingen har ifrågasatt mina medicineringar så här långt. Jo, förresten. En gång tyckte min överläkare att jag hade fel. Jag som nyss läst kursen som behandlade tillståndet trodde mig veta bättre. Fick till slut som jag ville, det gällde inget viktigt.
  • Kunna leda en rond - Jovars. Det värsta som hänt är att jag fått säga att jag återkommer om dittan och dattan och jorden har inte gått under för det.
Farhågor
  • Att jag inte skall kunna svara på frågor - händer väl ibland och vad gör det?
  • Att jag skall göra bort mig och att ingen ska tycka om mig - fel fel fel som Magnus och Brasse skulle ha sagt.
  • Att jag inte skall hinna med allt som förväntas av mig - inga problem faktiskt. Epikriserna försvinner dessutom inte om de får ligga över helgen,
  • Att sköterskorna kommer att var elaka - Sköterskor är goda människor som vigt sina liv åt att hjälpa lidande människor. Dom är inte onda. Dom är människor som ibland mår dåligt, precis som jag.
  • Att jag skall felbehandla någon patient och bli anmäld till HSAN - inte än, så vitt jag vet. Däremot har jag fått hantera anhöriga som varit förbannade för de tycker att vi inte behandlar deras nära och kära tillräckligt väl. Men med lite tid, tålamod och en lyssnande attityd så har de i alla fall verkat riktigt nöjda till slut.

När jag läser igenom ovanstående blir jag ganska glad. Det var väl inte så tokiga gissningar. Det kändes bra innan jag började och det känns bra nu. Jag kan och jag har mycket att lära - och tur är väl det.


Mindre magklump

Som jag väntat mig blev min alkis dålig framåt kvällen när abstinensen började sätta in. De symtom jag varnade för dök mycket riktigt upp, jouren tillkallades och ordinerade mediciner. Precis som jag förutsett. Kanske var inte mitt beslut så dåligt. Det hade varit svårt att göra något annat.

Idag känner jag mig som en bättre doktor men det går verkligen upp och ner...


Klump i magen

Jag ska snart gå hem. Bara en vända till avdelningen så det inte har kommit in nån patient jag inte känner. Jo, det har det faktiskt. En gammal alkis som tvingats in av sin tjej för hon tycker det är dax att han drar ner på sin dagliga konsumtion av två 75:or brännvin(!?) Han har mer alkohol i blodet än jag haft sammanlagt under hela min livstid. Han är full, han vill hem och han kommer säkert att klättra på väggarna i morgon om han är kvar så länge. När jag går hem en halvtimme senare har jag en tung knuta i magen, av flera orsaker.

1) Alkoholister och missbrukare. Det är så svårt att motivera en påverkad eller abstinent man som kunde ha varit min farfar och som inte är vid sina sinnes fulla bruk att underkasta sig en behandling han kommer att må pyton av... Helt plötsligt känns det gyllene rådet som man fick under konsultationskunskapen att våga vara tyst och lyssna inte så gyllene. Hur gör man för att ingjuta respekt och pondus som når genom dimmorna? Hur gör man för att en sådan patient inte bara ska skratta åt en? Kanske hade det varit enklare om jag hade varit dubbelt så gammal, haft dubbelt så stor kroppshydda och varit man. Svårt att ändra på, dock.

2) Inläggande läkare säger att han fallit. Alkisar faller alltid. Man borde göra en datortomografi på hjärnan för att se att han inte fått någon blödning. Men bakjouren har sagt att det är okay att avstå eftersom han är så stökig, man hade tvingats söva honom för att kunna röntga. Att undersöka honom är i det närmaste omöjligt eftersom han knappt följer instruktioner. Han är ostadig men det verkar inte förefalla någon sidoskillnad. Kraft i armarna lika. Skrattar åt mig, det är bra för leendet är inte snett. En blödning är inte särskilt trolig, jag nöjer mig med att avvakta morgondagen. Men tänk om jag har fel...

3) Jag har aldrig handlagt en abstinens själv och känner mig inte redo att göra det. Önskar att jag hade kunnat säga till sköterskan vad hon skulle göra i olika situationer, typ att han blir jättestökig eller inte kan sova. Jag har läst det, en gång, men måste nog höra mig för med bakjouren först innan jag bestämmer något. Annat vore orätt. Och jag vill inte kontakta jouren om det inte hänt något, i så fall kan man lika gärna göra det när så sker. Alltså går jag hem utan att egentligen göra mer än såga åt sköterskan vilka symtom hon ska vara uppmärksam på.

Nu sitter jag här, med klump i magen, och känner mig som en dålig doktor. Bättre upp i morgon. To bee continued...

Sjuksköterskor

Det pratas mycket om sjuksköterskor och om vikten att hålla sig väl med dem.

 

Själv har jag alltid betraktat sköterskorna som kollegor. I den bästa av världar ingår vi i ett team vars enda syfte är att förbättra livet för våra mindre lyckligt lottade medmänniskor (patienterna).

 

Som underläkare försöker jag vara trevlig, hälsa på alla och komma ihåg deras namn. Jag lyssnar när vi rondar och förklarar vad jag tänker och planerar så att alla jobbar mot samma mål och vet vad som komma skall. Om jag går från avdelningen säger jag det, hur man kan söka mig och om eller när jag kommer tillbaka. När någon gör något bra eller kommer med ett förslag försöker jag uppmuntra det. Jag tror att jag är en ganska bra person att ha att göra med som tycker om att se folk omkring mig vara glada. I alla fall är det så jag vill att det ska vara...

 

Med den korta erfarenhet jag har tycker jag att det gått bra. Undantaget en syster där något har gått fel. Det mest frustrerande är dock att jag inte vet vad jag gjort fel. När vi pratar får jag ingen respons, när jag ber om hjälp gör hon ingen ansats till att förstå och om jag frågar rycker hon bara på axlarna. Utan att egentligen göra något får hon mig att känna mig väldigt osäker.

 

En gång frågade jag efter pulsoximetern. Jag hade egentligen inte ens behövt göra mätningen själv men jag hade tid och ville träffa patienten. "Den ligger i vagnen" sa hon och började gå varpå jag följer efter för jag antar att hon tänker visa var det är. "Inte här!" fräste hon helt plötsligt och pekade mot andra änden av korridoren. "Du ska dit!" *suck* Jag är ledsen att jag är en inkompetent tankeläsare, tänkte jag sårat och höll mig ur hennes väg resten av dagen vilket säkert inte förbättrade vårt sammarbete.

 

I dagsläget vet jag inte vad jag skulle gjort annorlunda. En dag kommer jag kanske att veta eller så kommer jag att mogna så pass att jag inser att man inte passar ihop med alla människor och inte tar allt så personligt.

 


RSS 2.0