De tre F:en

Allt man gör har förmågan att förändra en. All kunskap - bra som dålig - formar, ger erfarenheter, referenser och ändrar för alltid ens syn på vissa saker. När man väl lärt sig något är det svårt att få det olärt. (Det vet alla som sett "Den Enskilde Medborgaren")

Anledningen till att jag reflekterar över detta är att jag snart kommer att kasta mig in i något nytt och glömma hur det var att inte känna till något om detta nya. Därför är det bäst att jag skriver ner mina tankar innan det är för sent. Som alla moderna läkare har jag läst konsultationskunskap och lärt mig vikten av att alltid utforska de tre F:en i samtalet med patienten. För alla oinvigda står de tre F:en för "förväntningar, föreställningar och farhågor" och är viktiga redskap, inte bara för att ställa diagnos, utan också att nå fram till och kunna förmedla denna till den individ som vi kallar "patient".

Varsågod, mina tre F om första läkarjobbet.

Förväntningar
  • Jobb (har inte skrivit på anställningsavtalet än)
  • Lön
  • Schema (som jag inte fått än)
  • Hyfsad introduktion på arbetsplatsen
  • Arbetskamrater och arbetsgemenskap
Inga höga krav från min sida, eller? Efter att har varit ny på jobbet varje måndag i flera år skall det bli himmelskt att få lära känna ett ställe och inte behöva uppbåda alla energi varje veckostart för att introducera sig själv, ge ett gott intryck och lära sig alla nya namn.

Föreställningar
Jag föreställer mig att jag som underläkare kommer att:
  • Skriva in och ut patienter
  • Svara på tusen frågor från sköterskorna om medicinering och undersökningar
  • Ronda
  • Kanske gå på akuten
  • Skriva remisser
  • Ägna alldeles för mycket tid åt att diktera
Samma saker som jag gjort som kandidat fast med eget ansvar och med en annan helhetssyn på allt som sker.
Jag föreställer mig också att jag kommer att:
  • Tycka det är väldigt roligt att äntligen känna att jag får nytta av allt jag lärt mig och att jag allt som oftast kommer att överväldigas av känslan "Ja, jag kan!"
  • Lära mig massor
  • Komma bra överrens med sköterskor och övrig personal
  • Vara ödmjuk för det jag inte kan men stå på mig eftersom jag måste kunna stå för mina beslut
  • Kunna leda en rond
Farhågor
I mörka stunder kommer farhågorna smygande:
  • Att jag inte skall kunna svara på frågor.
  • Att jag skall göra bort mig och att ingen ska tycka om mig.
  • Att jag inte skall hinna med allt som förväntas av mig.
  • Att sköterskorna kommer att var elaka
  • Att jag skall felbehandla någon patient och bli anmäld till HSAN.
Men det händer faktiskt inte allt för ofta. Två gånger hitills för att vara exakt. Båda gångerna var sena nätter när jag borde ha vetat bättre än att ligga och grubbla.

Det är nästan så att jag skäms lite. Vem är jag att tro att jag ska klara allt så bra? Alla andra är ju jättenervösa. Å andra sidan har hundratusentals läkare genomlevt detta innan mig och det verkar ju ha gått hyfsat för de flesta.

Mest tycker jag att allt är jättespännande. Jag skall ju bli läkare. Fjorton års drömmar och så kommer jag att vara där. Visst är jag nervös men mest av all sååå lycklig.

Nej, jag håller inte på att bli nervös

Jag pratade med en kompis idag, en kursare, som fått ett vick som många skulle gå över lik för att få. (Nej, det är inte på patologen.) Han har suttit hemma och pluggat den senaste veckan; repeterat allt han tror är nödvändigt. "Det är ett absolut måste." Om så är fallet är jag redan såld. Jag har inte tid att repetera - jag har tenta dagarna innan jag går på.

Innerst inne vet jag att han säkert har rätt. Men om jag skulle repetera vad skulle det vara då? Jag tittar på den prydliga raden med pärmar som sammanfattar fem års anteckningar från läkarlinjen. "Internemedicin 28 poäng", pärm 1 - 5! Var skulle jag börja? Avdelningen jag ska vicka på är väldigt bred, den enda internemedicinska avdelningen på hela sjukhuset för att vara exakt. Större sjukhus har en avdelning för njurmedicin, en för lungsjukdommar osv. Här är allt i ett, så det är helt omöjligt att veta vad man kommer att stöta på.

Så eftersom det ändå inte är någon idé att råplugga i några dagar kan jag lika gärna slappna av och se till att dyka upp, utvilad och fräsch, första arbetsdan i stället. Ingen anledning att stressa upp sig, eller?

Varför jag bloggar

Jag väljer att lägga mitt första inlägg i kategorin "Utanför sjukhuset". För även om jag snart är läkare så är jag faktiskt mer än så. Men vad?

Jag är en kvinna som fyller 25 i år. Använder ordet "kvinna" lite ovant men har insett att det faktiskt är en passande beskrivning på mig men tanke på ålder, civilstånd-gift och antal X-kromosomer. Men det är inte alltid det känns som om jag fyller ut rocken som en sådan.

På tal om rocken. Läkare. När jag var elva år läste jag en bok av en neurokirurg och tänkte att det där att bli läkare verkade vara min grej. Med ett allvar som bara en elvaåring kan uppbåda bad jag "Gud, om du vill att jag skall bli läkare så får du se till att jag blir det." För ett tag sedan satt jag på en föreläsning, ämnet var neurokirurgi och helt plötsligt genomfors jag av en varm känsla. Just det! Neurokirurgi, det var där det började. Solstrålarna som nätt och jämt trängde igenom de smutsiga fönstrena på universitetsjukhuset dansade glädjedanser i dammet. "Tack Gud"

Det finns många bloggar, så varför ytterligare en? Jag är inte någon frekvent läsare av dessa men tycker mig ana att det finns två typer. Dels de som behandlar ett ämne som kan vara allt från smink och mode till politik och stickning. Dels de som är redogörelser för vanliga människors alldagliga göromål och tankar. Min tanke är att tillhöra de förstnämnda. Jag tänker skriva om mina stapplande steg ut i drömyrket och de tankar och känslor det väcker. Om en månad börjar jag mitt första underläkarvikariat och hade gärna läst en blogg av någon som gått denna väg innan mig.

Därför skriver jag först och främst för mina yngre och jämnåriga kollegor. Förutom tips, råd och erfarenheter som jag inhämtar den hårda vägen skulle jag vilja våga tänka och behandla de känslor som jag tror att vi alla har. Ska jag klara det? Blir jag en bra läkare? Tänk om jag gör fel! Tänk om jag gör rätt! Tänk om det blir riktigt bra...

Kanske surfar någon äldre kollega förbi och blir fast. Må så vara hänt, du är välkommen. Låt då detta bli en påminnelse om hur det var när du själv var ung. Kanske kommer du att ägna din underläkare lite extra omsorger nästa gång han söker dig alldeles i onödan för att fråga om han får ordinera en liter vätska på 4:3.

RSS 2.0