Oups!

Åh, jag skäms. Om jag varit den som svor hade de kommit en lång hardang ur munnen på mig nu.

Sååå dumt.

Kom in en unge på akuten idag, mamma och pappa med. Ungen hade trillat och gjort illa sig. Jag undersökte, hon var bara lite öm över handleden, ett skrubbsår på knät. Nerver intakta, alla muskler funkade, inget fel på känseln. Inget som fick mig att tro att något skulle vara brutet vilket jag förklarade för föräldrarna. Som de föräldrar de är insisterade de dock på att vi skulle röntga, och de var påstridiga!

"Vi röntgar" sa jag till syrrorna "mest för föräldrarnas skull" Tror ni inte att tjejen hade en fraktur. Snacka om att jag kände mig dum.''

Som tur är så är inte patientsamtal min svaga sida så de gick därifrån nöjda, glada och väl ompysslade. Verkade ha glömt att jag alldeles nyss sagt att inget var brutet. Nej, där fick självförtroendet sig allt en liten törn. Fast det är ju bra att bli påmind om att man inte är ofelbar. Som om det skulle behövas...

Första dan (har jag varit med om det här förut?)

"Hej, jag är den nya underläkaren!"

Jag var väntad, skönt. Genomgång med sekreteraren, massa platser och folk att se och ett stökigt kontor som jag delar med några andra underläkare som inte heller ska stanna länge nog för att orka byta ut landstingets 20 år gamla gardiner mot något mer inspirerande än IKEA á la 80-tal... Sarkasm är inte bra. Jag har faktiskt haft en bra dag. Min avdelning har varit utan underläkare ett tag så jag blev varmt välkomnad. Sköterskorna fullkomligt sken av lycka att äntligen ha någon att ställa alla frågor till och inte behöva söka högsta hönset för att få ändra diuretika-dosen. Så det känns bra. Att det verkar bli mycket att göra är bara positivt.

Tog god tid på mig hos läkarsekreteraren och såg till att kolla med henne att första diktatet flutit på bra. Hon kommer att vara till stor hjälp.

Hälsade glatt på alla kollegor jag snubblade över.

Första dan får godkänt.

Fast de har inte fått upp min namnskylt än.

Nu ska jag bli ortoped

Yeah, som fullfjädrad empatisk och intellektuell medicinare är det nu dags att ge sig i kast med kårens neandertalare. Hehe. Fördomar är så underbart befriande.

Ortopeder är väl inte kända för att vara de mest intellektuella. Lite kårens snickare, tänker jag mig. Jag menar, såga, spika, borra och skruva kräver väl primärt muskler, inte hjärnceller? Eller är det bara jag som har fördommar? Återstår att se!

Så häng med: ortopeden - here I come!

Summarize

Så, två månader som medicinläkare. Första vicket. Första gången läkare på riktigt. Väldigt mycket på riktigt. Ibland lite väl verkligt. Ibland har det gjort ont, oftast har det varit fantastiskt.

Några lärdomar/erfarenheter/insikter:
- Fatta beslut! Att vara läkare handlar om att fatta beslut. Inte bara diskutera ett fall utan att verkligen bestämma sig och stå för det.
- Vi finns till för patienterna, inte tvärtom.
- Min patient är mitt ansvar, ingen annans.
- Bakjourer bits inte, åtminstone inte hårt.
- Vi vårdar anhöriga lika mycket som patienter.
- Vi har världens bästa jobb!

Tips:
- Ha alltid en plan med allt du gör. Alla prover och undersökningar.
- Underteckna alla remisser med namn, det blir trevligare så.
- Bli bästa kompis med läkarsekreterarna, de har grymt mycket kunskap om logistik och byråkrati och är ändlösa källor till kunskap. Och de hjälper gärna till.
- Lägg energi på att lära dig logistiken på din arbetsplats. Det underlättar.
- Le, så ler folk tillbaka. Det är inte svårt att vara trevlig, men det ger mycket tillbaka.
- Svåra samtal inleds bäst med att patienten får prata till punkt först.
- Följ alltid upp en skriftlig internremiss med ett telefonsamtal.
- Välj var du ska lägga din energi. Man kan inte ha timslånga samtal med alla patienter, men med de som behöver det mest. Alla journaler kan inte bli perfekta, men vissa.
- Var inte rädd för att göra bort dig, bättre det än att göra fel. Det är pinsammare att ha gjort fel än att ha frågat innan man fattat ett beslut.
- Sitt vid rätt bord i matsalen. Rätt bord är ofta de som du kommer att komma i kontakt med i jobbet som det är bra att ha ett ansikte på.
- Var steget före din överläkare. Om det kommer in ett provsvar som kommer att behöva följas upp, gör det innan ronden nästa dag. Sånt ger pluspoäng! ;)

Snart ny på jobbet, igen...

Så var det dags. Jag visste att det skulle komma. Dags att flytta på sig igen.

Efter en halv evighet som kandidat, då jag var ny på jobbet varje måndag, har det varit en fantastisk tid då jag har kunnat gå till jobbet på morgonen och veta namnet på sköterskorna utan att behöva titta på namnskylten. Och bakjouren, tänk att verkligen ha ett ansikte eftersom man faktiskt träffats förut. Till och med tanterna i matsalen nickade igenkännande åt mig mot slutet! Men det är bara att bita ihop. Under AT flyttar man också runt, och som ST-läkare ska man ut och randa sig på korsan och tvärsan. Och när man väl sitter där som överläkare får man dras med alla unga AT- och ST-läkare som passerar i en aldrig sinande ström.

Med risk att känna mig gammal: Jag vill ha lite lugn och ro ett tag!

Hjärtnollning

Jag undrar om döende patienter dras till mig. Eller så är det bara så att dessa är mycket vanligare än jag trott?

Som vanligt finns det någon väldigt sjuk långliggare på avdelningen. Jag har en vars organpaket ger upp ett efter ett. Njurarna, lungorna, hjärtat... you name it. Jag har behandlat honom på alla fronter men sanningen är att en av hans sjukdommar hade räckt och blivit över. Tillsammans är det dödligt.

Jag tror inte att vi som läkare har som uppgift att skrämma patienter med att de kan dö. Man kan inte alltid berätta allting, då oroar man folk i onödan. Men det är väldigt oärligt att inte upplysa dem som är riktigt illa däran om risken. Annars ger man dem inte en ärlig chans att ta farväl av nära och kära. Så jag gick in och satte mig ner. Frågade hur han mådde. Vad han visste om sin sjukdom. Förklarade vad som hänt, en sak i taget. Sammanfattningsvis att vi inte kunde sticka under stol med att det här är allvarligt. Att vi behandlar, gör vårt bästa men... ja, en sak hade räckt.

Min patient fick tårar i ögonen och sa att han själv förstått detta. "Och om jag blir ännu sämre, så låt mig för Guds skull få dö. Jag har levt ett lyckligt liv, jag är färdig. Jag vill inte att ni ska göra en massa undersökningar och sticka mig med nålar." Vi pratade lite om Hjärtlungräddning. Ibland när en patient är väldigt sjuk tar man beslutet att inte ge elstötar i händelse av hjärtstopp. Detta kallas att Hjärt-nolla en patient. 

Hädanefter är min patient hjärtnollad. Men han är ingen nolla, han är väldigt modig.

Det var en hjärtinfarkt

Min patient med vatten på lungorna hade en liten hjärtinfarkt enligt provsvaren. Enligt överläkaren var det nog en del övervätskning med i bilden också. Han mår inget vidare än, tyvärr.

Även om det är synd att det gick som det gick var hela förloppet ganska spännande. Och jag blev påmind att fina undersökningar till trots så kan man upptäcka mycket bara med hjälp av sina sinnen. Jag gick in till honom, såg att han verkade tröttare än vanligt, undersökte anklarna och såg att de var svullna och lyssnade på lungorna som lät som en mindre bubbelpool. Så enkelt att ställa diagnosen lungödem och sen swich iväg till IVA och de behandlingar man kan erbjuda där. Lite adrenalin är det allt.

Har jag tur har jag gjort fel!

Jag tror att jag lyckades göra en av mina patienter lite sjukare idag. Typiskt. En gammal och sjuk patient som, i likhet med så många andra, kom in med nedsatt allmäntillstånd. Svårt att svälja, orkar inte gå upp mm. Hittills har jag hittat en urinvägsinfektion på honom men den är inte en riktigt bra förklaring till att han mår så dåligt. Datortomograf hjärna visar ingen infarkt. För lite Kalium och Natrium i blodet som jag har ersatt tillsammans med glukosdropp, för högt blodtryck som gick ner efter en dosjustering av blodtrycksmedicinen. Gjorde en gastroskopi, då man går ner med en kamera i magen, visade ingen orsak till hans besvär.

Då blev han helt plötsligt sämre. Det bubblade vitt skum ur munnen på honom och när jag lyssnade på hans lungor lät det som en större bubbelpool. Satte kateter, gav vätskedrivande och skickade upp honom på IVA för CPAP (övertrycksandning så att vätskan ska pressas ut ur lungorna)

Har jag tur så berodde vätskan i lungorna bara på att vi gett honom för mycket dropp. Har jag otur så har han aspirerat (dragit ner maginnehåll i lungorna) i samband med gastroskopin eller så har han kanske fått en hjärtinfarkt. Så om jag har tur är han sämre för att jag gjort fel, har jag otur är han sämre för att han fått en infarkt och då är det värre. Morgondagens provsvar får visa.

I värsta fall blir det en kort vårdtid av helt fel anledning.

Världens bästa jobb

Så, nu är min PMS över så nu kommer underläkarens lov:

Jag har det så bra! Jag är så lycklig. Jag har förmånen att få jobba i ett yrke som är få förunnat. Jag ägnar min tid och min kunskap för att lösa problem. Om jag lyckas, helt eller delvis, resulterar det i att jag kanske kan förbättra livet för en människa. Dessutom gör jag detta i sammarbete med trevliga kompetenta människor som jag kommer bra överrens med och som uppskattar det jag gör. Det är kul, meningsfullt och dessutom får jag betalt!

Idag fick jag dessutom bekräftat att jag kanske är ganska duktig trots allt, även om det inte alls känns så. Den barske överläkaren, som enligt min analys egentligen är en riktig snällis men som gärna vill sätta upp en hård fasad för att folk inte ska besvära honom allt för mycket, ledde ronden. Dagen innan hade det hänt ganska mycket på avdelningen och jag hade inte haft tid att ringa honom så jag hade fattat ganska mycket beslut själv. Men han var bara glad att så mycket hade blivit undanstökat. På väg in till en patient, så där helt i förbigående, tittade han på mig över glasögonkanten och sa med eftertryck "Vad duktig du är!" Bara sådär, rakt på sak. "Tack, tack så hemskt mycket" mumlade jag generat och rättade till några pennor i rockfickan.

Jag älskar mitt jobb.

En dålig rond

Det blev fel idag. Jag hade en så dålig rond. Min överläkare dök inte upp så jag fick hålla den själv för andra dagen i rad och jag kom inte vidare med patienterna. De flesta var nya eftersom jag varit så "duktig" och skrivit ut så många under gårdagen. Samtliga var av typen "Nedsatt Allmäntillstånd" vilket ofta innebär en äldre individ med många sjukdommar sen tidigare som blivit tröttare, fått mer ont och blivit mindre klar i huvudet. Har man tur så hittar man kanske en urinvägsinfektion eller lyckas optimera behandlingen mot hjärtsvikt men allt för ofta får man finna sig i att det helt enkelt är åldern som håller på att ta ut sin rätt. Så där satt jag med en massa "Nedsatt Allmäntillstånd" utan att riktigt komma på om jag skulle leta fel eller om jag skulle låta dem gå hem. Det är väldigt otillfredställande att lämna tillbaka pärmen till sköterskan och säga att vi avvaktar eller att vi får vänta och se eller att jag ska prata med överläkaren. Men så blev det. 

När sen överläkaren väl kom ändrade hon ändå på det mesta jag beslutat och skickade hem en hel hög patienter som jag i och för sig inte kunde hitta något åtgärdbart på men inte heller hade känt mig bekväm med att frikänna. Sen gick resten av dagen åt till att skriva epikriser och remisser.

Sånt är livet. Tur att jag jobbat med den sköterskan några gånger tidigare så hon kände mig och hade förståelse för att det inte var min bästa dag. Men det kändes ändå inte bra.

Två saker muntrade dock upp mig. Det första var ett uppmuntrande ord från min favoritöverläkare och det andra några sekunder på sängkanten hos en patient som faktiskt blivit mycket bättre än jag vågat hoppas på.

RSS 2.0