Farväl och på återseende

I början av mitt bloggande skrev jag i min profil att  "Jag tänker skriva om mina stapplande steg ut i drömyrket och de tankar och känslor det väcker... Förutom tips, råd och erfarenheter som jag inhämtar den hårda vägen skulle jag vilja våga tänka och behandla de känslor som jag tror att alla i min situation har."

 

När jag tittar tillbaka känns det som att jag till stor del lyckats. Jag har skrivit om jobbet, sköterskorna, relationerna, besluten, känslorna (både positiva och negativa), bakjouren och kollegorna. Jag har skrivit om hur det var att helt plötsligt gå från att vara kandidat till att bli läkare. Förhoppningsvis kan den vara till hjälp för nån som står inför samma situation som jag. Om inte annat kan det bli en påminnelse om att han eller hon inte är ensam och många har gjort samma sak tidigare.

 

Jag har nu officiellt avslutat mitt vick även på ortopeden och ser nu fram emot några veckors sommarlov innan studierna drar igång igen till hösten. Det här blir mitt sista inlägg på ett tag. Jag känner inte för och hade aldrig tänkt att skriva om mina studier. Vill du läsa om andra läkarstudenter kan jag rekommendera Anski eller Kandidaten som jag läser själv med stor behållning.

 

När det blir dags för AT kanske jag återkommer. Men tills dess: ha det bra, lycka till och kom ihåg att den kortaste vägen mellan två människor är ett leende!


Dinner is served

Solen sken varmt och luften var ljummen, altandörren fick stå öppen så att man hörde fågelkvittret från buskarna utanför. Den friska sommarvinden luktade gräs, ängsblommor och nysågat trä och blandades med de aptitretande dofterna från köket och stilla jazz från stereon. Mina kolleger var ännu trevligare än i vanliga fall och väldigt avslappnade utan sitt starkaste läkarattribut - rocken.

Vi slog oss ner och avnjöt en räktoast följt av biff med klyftpotatis och sen många koppar kaffe och mörk choklad under det att vi pratade om sånt som folk pratar om när de bara önskar ha en trevlig kväll tillsammans. Svenska spritmonopolet, självupplevda anekdoter och självklart det egna yrket. Tidigare har jag nog tänkt att det mest är vi som är unga och gröna och malliga som älskar att prata om vårt jobb men det visade sig att de som är gamla och erfarna och malliga gillar det lika mycket - om inte mer! Det blev många ortopedhistorier innan vi tvingades inse att ingen av oss skulle prestera nåt lysande under morgondagen om vi inte drog oss var och en till sitt.

På hemvägen mötte jag en underläkarekollega. "Hej, var har du varit?" sa han nyfiket. "Åh, på middag hos några kompisar bara. Vi hade väldigt trevligt." log jag pillimariskt och strosade hemåt på lätta fjät.

Middag för tre

Min anställning här börjar lida mot sitt slut. Det är synd för jag kommer riktigt bra överrens med de två överläkare som jag jobbar mest tillsammans med. Idag bjöd en av dem till och med hem mig och den andre på middag! Vi stog och drog åt en skruv på operation när han, med helt neutral min (vilket inte var så svårt eftersom han hade munskydd) frågade om jag hade lust att komma förbi på kvällen och äta lite gott i alla anspråkslöshet. Det lät ju jättetrevligt och jag kunde inte se något fel i att man umgås kollegor emellan även om man inte är på samma pinnhål i karriären.

Jag vet inte riktigt vad har har att vänta mig eller om det kan finnas något negativt med det hela. Middag med två män som båda är i min pappas ålder(!). Men jag kommer ju bra överrens med dem på jobbet och det är ju inga skummisar direkt.

Hursomhelst kommer det säkert att bli intressant, men mest tror jag att det kommer att bli riktigt trevligt. Återstår att se.

Fortsättning följer...

RSS 2.0