Anonymitet

Kära vänner!

Ni som känner mig behöver inte skriva mitt namn i kommentarerna till inläggen.

Som alla säkert märkt har jag valt att vara anonym. Det har inget att göra med att jag inte står för det jag skriver utan har mest med mina patienter att göra. Om jag är anonym är det enklare att skriva om det som händer utan att bryta den sekretess jag är skyldig både patienter och kolleger, enligt såväl lagen som etiken.

Att jag står för det jag skriver tycker jag bevisas av det faktum att mina närmaste vänner, vilka är de jag är mest sårbar inför, mycket väl vet vem som är "Underläkaren". Men jag ser gärna att de inte talar om det för alla och envar.

Så tack på förhand för visad hänsyn så kan jag fortsätta att skriva både nära och utlämnande om det som händer i min värld och i mig.

Trevlig Helg!

/Underläkaren

Vem räddar min patient? dag tre

På morgonmötet kommer min sköterska inrusande. Hjärtat hoppar upp i halsgropen. Har Patienten blivit sämre? Jo, det har hon i och för sig men de vill bara att jag ska fylla i pappret inför transporten. Några kryss, lite historik och ett getöga på raden där det står "Läkaren är ansvarig för patienten under hela transporten fram tills övertag skett på mottagande sjukhus." Janne Josefsson sitter på en hylla med broschyrer om inkontinens, dinglar med benen och flinar när jag klottrar ner min allt slarvigare signatur. Hur kan han vara så pigg när han hållit mig vaken hela natten?

Senare på dagen läser jag i journalen att Patienten har blivit väl omhändertagen av Konsult 2.

Jag jublar inte över att slippa ifrån en patient. Men jag gläds över att jag faktiskt har hjälpt någon till bästa möjliga vård.

Veckans lärdom blir att ansvaret för att rädda min patient, det är faktiskt mitt!


Vem räddar min patient? dag två

Ronden faller på mig idag också. Först när den är över kommer jag på att jag inte hunnit börja oroa mig för att jag ska ronda själv. Jag oroar mig desto mer för Patienten. Hon lever än men alla labb-värden pekar åt fel håll, trenden går inte att ta miste på.

Efter lunch piper min sökare. Avdelningssköterskan svarar. Han säger att Konsulten på Stora Sjukhuset har ringt och sökt mig. Två timmar senare kan jag namnet på samtliga telefonister på Stora Sjukhuset och får äntligen tag på Konsulten. Jag får en diffus känsla av att Konsulten kan ha läst min bitska anteckning från gårdagen för tonen är mjukare än dagen innan. Hon vill inte lova något men säger att hon ska ringa tillbaka om ett tag när hon pratat med Konsult 2.

Som utlovat ringer Konsulten tillbaka och säger att Konsult 2 kan ta över Patienten och att de kan vårda henne tillsammans. Det är med stor lättnad jag lägger på. Sköterskan kollar upp transport och frågar hur akut det är. Kan vi ta ordinarie transport i morgon eller måste vi beställa Helikopter på stört? Ständigt dessa beslut. Det är trots allt inte så mycket som Stora Sjukhuset kan göra akut om något skulle inträffa som inte vi kan och Patienten verkar stabil rent kliniskt. Värdena går fortfarande åt fel håll men ett halvt dygn borde inte vara något problem säger jag.

Följande natt drömmer jag att Patienten dör och att Janne Josefsson granskar fallet och grillar mig framför TV-kamerorna om varför jag gjorde som jag gjorde. Vad tänkte jag på? Varför gjorde jag så? Tycker jag verkligen att det var rätt med facit i hand? Är jag medveten om att jag tagit livet av en annan människa? Va, va, tycker jag det?!

Vem räddar min patient?

Det går rykten i korridorerna om Patienten. Sköterskorna surrar bekymrat om denna mycket ovanliga diagnos. En på miljonen, säger läkarna, och nickar menande. Alla vet att det är mycket farligt, men ingen riktigt vad vi skall ta oss till. Den stora frågan är: Vad kan vi göra för henne?

När röntgenronden är avlutad och min överläkare flaxat iväg till IVA med ett hastigt "Du kan väl börja ronda utan mig" (vilket i praktiken betyder "Du ska ronda utan mig.") visar det sig falla på min lott att svara på frågan på allas läppar. Patienten är min, bara min.

Kanske är det bra att det blir så för rädslan över min första egna rond förbyts snabbt i ett stort allvar. Med insikten att en annan människas liv hänger på mig blir behovet av att själv framstå som snygg, smart och påläst genast mindre viktigt.

Som väntat är all rondrutin jag försökt lära mig som bortblåst. I vilken ordning var det nu man skulle gå igenom alla flikar i pärmen? Vilka var nu de förlösande frågorna till sköterskorna? Skulle man kolla medicinerna eller labbsvaren först? Jag känner mig som Nalle-Puh när han sitter på en stubbe och förtvivlat bankar sig i huvudet under det att han gnyr "Tänk, tänk, tänk!" Nu är det bara jag, min kunskap och logiken. Intresset för labsvaren och medicinlistan är äkta. Undersökningen av patienten gör jag för att jag själv behöver veta för att kunna fatta beslut och inte för att det skall se bra ut. Jag gör så gott jag kan och sköterskorna verkar nöjda över att doktorn tagit deras patient på allvar och förklarat för dem hur hon har tänkt. Sanningen var mest den att jag var tvungen att tänka högt för att komma fram till något.

Dagen går men Patienten blir inte bättre. Dags att ringa Konsulten på det Stora sjukhuset som faktiskt känner Patienten sedan tidigare. Min medfödda aversion mot att lyfta luren och prata med okända människor får stå tillbaka. "Ja, det låter ju inte bra" säger Konsulten. "Men vi har tyvärr inga lediga platser, du vet hur det är. Men kolla med Konsult 2 så kanske dom kan ta över Patienten." Precis vad man vill höra. Konsult 2 är trevlig men jag måste ju förstå att de inte kan skaka fram en enda plats. "Men hon är ju jättedålig och vi kan faktiskt inte göra mer för henne nu" gnyr jag. Jag får en lista på medicinändringar och ett löfte om att jag får ringa tillbaka om det inte blir bättre.

Överläkare, jag har ju en överläkare! Han är ju ytterst medicinskt ansvarig. Efter en lång stunds sökande hittar jag honom och berättar historien om Patienten. Överläkaren, som har mognat så mycket i yrkesrollen att det inte gör ont när människor håller på att dö ifrån honom, ger mig det goda rådet att dokumentera allt noggrant i journalen så blir det inte jag som får skulden om det går illa. Tur att det finns något som bryr sig...

Slut för idag!

Det här är helt otroligt. Vilken känsla! Så efterlängtad.

Klockan är kvart i fem, jag slutar för dagen och kan gå hem för att göra absolut ingenting. Ingenting!!! Inga läxor, inga tentor, inga arbeten. När jag går hem är det klart. Finito. That's it. När jag slutar för dagen så slutar jag för dagen utan att något dåligt samvete pickar mig på axeln och påpekar att jag egentligen borde göra mer än jag gör nu. Jag kan gå hem och göra allt det som jag försakade under studietiden bara för att samvetet jämt tyckte att jag inte hade rätt att slappna av.

Problemet är bara att jag glömt vad det var som jag aldrig gjorde som jag så gärna ville göra. Tur att min vita MacBook kommer nästa vecka. Jag frågade den trevliga säljaren om han kunde leverera den med ett rött kors på i stället för det obligatoriska glödande äpplet. Medge att det hade varit coolt med en vit laptop med ett rött kors på! Han bara skrattade åt mig. Själv tyckte jag inte att det var så lustigt, snarare ett jättebra och seriöst menat förslag. Vissa är underliga...

Tredje dan!

Det är redan tredje dan. Jag kan inte säga att tiden har flugit iväg, det har varit väldigt lugnt. Lite antiklimax kanske när man förberett sig på att svettas ymnigt. Men jag tog för mig på ronden i alla fall, kom med förslag, signerade en medicinlista(!) och ställde en och annan fråga.

Bäst idag var ändå när jag och min kollega diskuterade en diagnos. "UVI" sa kollegan. "Pyelonefrit" sa jag, "CRP är ju tresiffrigt." Överläkaren gav mig rätt och även om jag var ödmjuk utåt sett så gick leendet från öra till öra så fort jag blivit ensam. Yeah!

Andra dan!

Idag kunde jag vara med på ronden på min avdelning för första gången. Rädslan för att någon skulle spänna ögonen i mig med en omöjlig fråga visade sig totalt obefogad. Underläkaren som jag jobbar med gjorde allt jobb trots att jag hade läst in mig ordentligt på samtliga patienter och jag kände mig som man brukar när man är kandis. Alla beslut fattas av någon annan. Men det är klart, det står faktiskt "Underläkare" på min namnskylt, inte "Kandidat", och även om det bara är i min hjärna som det spelar någon roll så får det mig att må riktigt gott. I morgon skall jag sätta mig lite mer tillgängligt.

Jag har skrivit min första epikris som underläkare (det vill säga en journalanteckning som sammanfattar ett vårdtillfälle). En epikris som jag står för och får signera. Det tog säkert två timmar men man vill ju göra ett bra jobb. Och sen hände det, det bästa som finns. Det som det är värt att plugga fem och ett halvt år för. Jag fick gå in till min patient, presentera mig (som läkare), sätta mig på sängkanten, lyssna och prata. Förklara och svara på frågor tills vi uppnått ett gott samförstånd. Jag har suttit här flera minuter och suddat klumpigt formulerade meningar. Det går inte att förklara. Den bubblande lyckan efter att ha pratat med en patient och fått känslan av att vi båda har fått säga och fråga det vi vill samt att vi uppnått ett samförstånd - det är underbart.

Första dan...

Efter en i det närmaste sömnlös natt flög jag upp vid sex bara för att inse att benen knappt bar mig. Inte trodde jag att jag skulle bli så nervös och, skulle det visa sig, alldeles i onödan!

I god tid före utsatt tid gled jag in på mottagningen i den frisyr min lillasyster hjälpt mig att välja för att jag skulle se både vacker, smart, elegant och ödmjuk ut. :) Till min stora glädje var jag väntad och fick mig tilldelat ett eget skrivbord och dator(!), nycklar, kläder, diktafon, akutmedicinbok, sökare och högar med broschyrer och lathundar. Sen introducerades jag för ett skönt gäng underläkare, samtliga inflyttade till orten precis som jag, och beskedet att jag skulle underlätta deras arbete de närmsta månaderna togs emot med stor glädje. Det värmde.

Därefter följde rundvandring till tusen platser och dubbelt så många personer som jag nog bör komma ihåg namnen och funktionen på. En timme tillbringades hos sekreteraren som drillade mig i journalsystemet. Sen tillbaka till mitt eget skrivbord bara för att se att dörren och inkorgen var märkta med mitt namn. Mitt namn, rättstavat och allt, stod med prydliga svarta bokstäver på klisterremsor fastsatta på min brevlåda.

Jag sa ju att det här skulle bli bra!

Lasarett?

Lasarett, vilket underligt ord. Vad kan det tänkas ha för ursprung? Och vad har det med sjukhus att göra?

Sjukhus förstår man ju - ett hus för sjuka.

Men lasarett - lassa rett? Skeppa patienter till rätt ställe? Lite väl långsökt.

Arlanda

Jag tycker om flygplatser. De inger en underbar känsla av frihet, trots att man släpar på 28kg bagage. Eftersom jag hade närmare fem timmar att slå ihjäl på Arlanda i helgen kostade jag på mig lyxen att inte jäkta i kön till incheckningen samt vara lite extra trevlig mot alla som jobbar med att ta emot bagage, sätta klisterlappar på väskor och hänvisa folk till rätt Gate. Ännu mer lite extra trevlig kände jag mig bara tvungen att vara mot den unga mannen vars enda uppgift var att stå med handen full av återförslutningsbara plastpåsar och fråga folk om de har någon vätska i sitt handbagage. "Det var en bra fråga" sa jag och öppnande glatt min handväska. "Läppglans?" "Det tror jag inte sa killen, det är väl inte flytande?" "Jodå", sa jag, glatt demonstrerande att det var beige vätska på penseln som tittade upp ur den lilla flaskan. Det roliga var kanske inte just ordväxlingen utan (inbillar jag mig i alla fall) synen av mig som omständigt och med yviga gester rotade runt i handväskan bland tamponger och trosskydd vars existens inte gick att undvika.


Killen så jätteroad ut. Eller var han måhända bara generad?


RSS 2.0