Underläkaren

Dagen har bjudit på konstiga patienter med konstiga funderingar. Underligast var patienten som absolut ville ha utskrivet en hudsalva att ta i näsan, han hade fått det förut och tyckte det funkade utmärkt. Själv tyckte jag det lät väldigt dumt, om än inte farligt vilket jag också förklarade. Först tänkte jag skicka hem honom med rådet att avvakta, men då sjönk han bara djupare ner i besöksstolen och upprepade envist att han faktiskt ville ha den där salvan. Förra doktorn (han var bra!) hade skrivit ut salvan och förkylningen hade gått över. Det slutade med att han fick sin salva tillsammans med en lektion i att det inte var något jag rekommenderade och att hans snuva säkert skulle försvinna av sig själv ändå...

Yeah! Nu har jag genomlidit min första vecka. Hittade lite saker att göra. Lärde mig rutinen vid arbets-EKG, hur man bokar in patienter och avlastade på akuten.

Det har varit mycket nu ett tag, precis som de senaste sju åren. Men nu sitter jag i alla fall här med avklarad och godkänd AT-tenta, 2000 kr fattigare och en läkarlegitimation från socialstyrelsen rikare. Lättnaden översköljer mig för några sekunder. Det nästan pirrar i maggropen. Tänk att det som man kämpat för hela sitt vuxna liv blivit verklighet. Jag är läkare. Det är stort.

Lunginflammationer och depressioner, släng er i väggen!

Jag sitter på tåget på väg till placering på Länssjukhuset. Försöker sjunka ner i fåtöljen och slappna av, det kommer att bli en intensiv vecka som avslutas med en tung jour. Framför mig sitter en mamma med tre energiska söner - samtliga i den ålder där man pratar alldeles för mycket och är tyst alldeles för lite.

 

En av sönerna hänger över stolssätet, dreglar över min dator och petar sig i näsan samtidigt som han frågar vad jag gör för något. Mamman mutar med coca-cola för att få tyst på honom vilket bara ger honom mer energi.

 

Jag tröttnar och går till toaletten som luktar fränt av urin. Inser att det inte finns något vatten i kranen när jag redan tvålat in händerna upp till armbågarna enligt Vårdhygiens senaste influensa-rutiner. Torkar av tvålen och går tillbaka till min plats.

 

Tjurar lite över att jag måste bo i en av landstingets lägenheter i en månad, snorungarna som leker krig och vattnet som inte finns.

 

"Så glamouröst det är att vara läkare", tänker jag hånfullt och gäspar i en hand som stinker oparfymerad tvål. Fast jag är inte heller ute efter ett glamouröst yrke som ger mig status. Jag är ute efter att göra något meningsfullt, att vara duktig på det jag gör och den tillfredställelse det ger. Jobbet är för stor del av ens liv för att kasta bort det på något som bara själ tid och ger pengar. Och så känner jag mig lite som en osjälvisk martyr, på ett u-landståg, fullt med små miniterrorister.

 

"Det kunde varit värre" tänker jag storsint, utan att inse att de flesta skulle skratta åt mitt i-landsproblem. I min föreställningsvärld hade det varit mycket värre att tvingas vara den tålmodiga hemmamamman som med sammet i rösten för tionde gången påpekar för yngsta sonen att man inte får smälla med klaffen på bordet, leka kurragömma under sätena och intervjuva medpassagerarna i sann Sverker Olofsson-anda. Sonen slår en saltomotal i sätet och går upp i falsett och skriker "ja mamma" med största inlevelse bara för att göra om misstaget tio minuter senare. (Till mitt - inte tålmodiga morsans - förtret.) Och flerbarnsmamman hade nog inte velat byta ut sina små högljudda guldklimpar med sammetsbruna ögon och blont pojkrufs mot ett jobb som kräver sisådär tonvis med plugg, landstingslägenhet och randning på ny klinik många mil från älsklingen.

 

Vi har en outtalad deal jag och morsan: hon föder upp snorungarna och jag ser till att bli en bra doktor som tar hand som dem när de brutit sina ben och fått svininfluensan. Båda är trötta, lyckliga och tillfredställda på sitt håll - win-win.

Det tar emot att säga det, jag smakar på orden. Pulsen hörs i öronen men överröstas av mina tankar. "Jag ska bli internmedicinare" För så är det, efter noggrant övervägande har jag kommit fram till att jag vill ägna mig åt denna vanliga, men viktiga, specialité.

Var ute på stan i veckan när en merca körde upp bredvid mig. Rutan vevades ner och ut tittade en brunbränd kille dubbelt så gammal som mig själv. "Hej Underläkaren!" sa han och log brett. Jag kände inte igen honom för fem öre, och hur kunde han veta vad jag hette? "Det är jag, Patienten, med gallblåsan!" utbrast han som svar på mitt frågande ansiktsuttryck varpå jag mindes den pratsamma patienten jag haft på kirurgen: Det var ju "5:2" vars gallstenar jag både diagnostiserat och opererat.

Efter 5,5 års universitetsstudier och 18 månaders AT-tjänst är det så dags för den avslutande tenta som möjiggör för Underläkaren att ansöka om legitimation hos socialstyrelsen: AT-tentan. Eller "Examination efter Läkares Allmäntjänstgöring" som det heter när det ska vara lite finare.

Jag reflekterar ofta kring min yrkesroll och mötet mellan mig och patienten. Jag vet att många patienter blir glada när de får en tid till mig i stället för "till nån av de arga gubbarna" som en liten förskrämd dam uttryckte sig om mina manliga kollegor.

Jag tror på öppenhet, kunskap och ärlighet. Kulturen där patienten är den siste som får veta hur illa det ligger till är förlegad, gammeldags och vidrig. Vetskap och medbestämmande måste vara självklar för våra patienter, det är faktiskt deras liv det handlar om. Allt detta har varit självklart så länge jag kan minnas.

 

Men så hände något som fick mig att se en ny sida av saken - en anhörig fick en cancer-diagnos, utan att veta att den var dödlig. Tappert bet hon ihop, planerade för framtiden och fortsatte med sina studier.

 

Jag våndades i veckor. "Hon måste få veta" ekade i huvudet. Det var min plikt att upplysa henne eftersom hon hade rätt att veta, eller? Jag var ju trots allt inte hennes doktor.

 

Det som fällde avgörandet var ett samtal med min syster som till min stora förvåning sa att hon absolut inte hade velat veta, på några villkor! Det var något om att hon inte hade kunnat bära den ångesten. Jag förstod och ändå inte, men beslöt mig för att hålla tyst. Min vän hade en doktor och jag litade på att denne gjorde sitt jobb och insåg vad detta jobb krävde och inte.

 

När det närmade sig slutet försökte jag ta upp ämnet, frågade om hon pratat med sin doktor om framtiden, prognosen. Det hade hon inte, sa hon. "Men vissa frågor ställer man inte för man vill inte heller veta svaret på dem", viskade hon genom morfinruset. Då förstod jag att jag gjort rätt den där gången när jag inte berättade - och jag som varit så nära!

 

Nu finns hon inte mer. Lämnade bara efter sig en tomhet jag inte kan trycka ner i tvätteriets vita säckar när jag går hem för dagen. Men hon lärde mig något som förundrar mig: folk vill inte alltid veta hela sanningen.

 

Numera tänker jag att folk alltid har rätt att få veta, men de har också rätt att slippa. Min uppgift som doktor blir inte att upplysa till varje pris utan först när patienten vill bli upplyst. Tyvärr kan jag inte fråga i stil med "Vill du veta sanningen eller inte?", så enkelt är det inte. Nej, jag måste ta reda på detta genom att vara lyhörd. Låta patienten ställa alla frågor - även om det innebär en lång stunds pinsam tystnad - och sedan svara på dem.

 

Vårt yrke är ju värre än en komplicerad kärleksrelation - vi förväntas nästan läsa tankar.

Ny överläkare på sjukhuset. Hälsade som hastigast innan jag gick på jouren så han skulle ha ett ansikte när jag ringde honom senare på kvällen. "Jaså, det är du som är Underläkaren?" sa bakjouren med ett igenkännande leende. "Dina kollegor har skvallrat, det sägs att du är bra på att få akuten att flyta!"

Jag hade en patient på jouren för en vecka sedan. Hon sökte på grund av två saker: trötthet och kräkningar. När jag undersökte henne kände jag att hon hade en stor tumör i buken, större än en knytnäve - inte svårt att räkna ut varför hon mådde så dåligt!